Det började på förmiddagen när jag skulle köra jobbilen och varken visste var den stod, hur jag skulle ta mig ur garaget (eller för all del in igen sen) samt hur och med vad jag skulle tanka. Men det gick såklart bra. Sen var det vägarbeten där det var otydligt vart man skulle åka istället samt rusningstrafik i en jobbig rondell där jag inte visste vart jag skulle. Men det gick egentligen också bra, jag tror inte bilarna som tutade vilt tutade på mig. Väl på utbildningen hamnade jag i jag-är-sämst-loopen och avrundade i vanlig ordning med att, när vi skulle säga något om dagen, berätta vad jag kommit på att jag är dålig på.
Väl hemma fick jag katastroftankar av att min pappa ringt för jag undrade vad han ville och kan det ha varit så att J inte kommit fram än och varför i så fall?
Så här brukar inte jag hålla på längre och jag undrar varför det blev så just idag. Jag som till och med hade sovit gott samt haft körkort i snart 25 år.
Jag beklagade mig för mitt stackars barn med samma diagnos då jag liksom ser någon slags syfte med att poängtera att GAD är GAD och inte hela ens person. Att vi får prata om den där jobbiga vapendragaren som inte är hela vi. Mitt barn lyssnar tålmodigt med ögonen rakt på mig. Inte på mobilen. Inte på sin läxa (hahaha GRÄNSLÖSHETEN i att börja prata om sånt här med ens barn när hen gör sin läxa!!) Men det var fint och hela dan var ändå förstörd så jag kunde liksom inte bli en sämre person eller förälder i mitt eget stilla sinne.
(Fast det kunde jag för innan läggdags undrade andra barnet ledset varför hen inte får äta när hen är hungrig och jag förstod inte hur något jag sagt kunde låta så illa).
Så en jobbig dag. Skitjobbig faktiskt. Jag har ingen aning om varför men nu är den slut och kommer aldrig mer igen. Tack. För. Det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar