öppet inlägg till valfri psykolog/soctant/terapeut som inte tycker man ska ”medicinera för det som tillhör livet”

Jag har en biologisk skörhet som kallas för GAD. Med egna ord kan man säga att det är tendenser till oro och ångest för saker andra troligen hanterar utan att känna särskilt mkt inför det. Det är mer som en lågintensiv oroskänsla, kan vid extra belastning utvecklas till panikattacker men oftast inte. För min del inte inneburit några större bekymmer i livet förrän stressen blev för hög. Rent professionellt skulle jag säga att det handlar om adhd/autismdrag där övriga kriterier inte är uppfyllda då det är medfött samt så svårt att bota (obs egen gissning, ej källa på det). Vid GAD är mediciner överlägset annan behandling (obs EJ gissning, står i socialstyrelsens riktlinjer). 

Jag har medicinerat för detta i över 10 år. Det var ohållbart med oron och den påföljande sömnlösheten när man var småbarnsförälder med en kraschad sambo. Sertralinet var min räddning. Jag minns fortfarande känslan jag upplevde av att insidan av kroppen blev sig själv igen. Fick fokus på sådant som tidigare fyllt mig med mening; njuta av stunden och skratta, lyssna på någon annan med fokus på den. Energi till annat än elaka tankar om sig själv och all världens helveten som skulle kunna hända. Jag höll i sertralinet ett par år och fasade sedan ut till en halv dos där jag legat stadigt en tid. Visserligen lite ökad oro men också känslor av glädje, att kunna bli berörd av en film och en låt och allt det där ni vet som är härligt men inte nödvändigt om alternativet är att man vill typ dö.

Sen var förra året ett ganska belastande år. Jag bytte jobb för andra gången på kort tid och fick ytterligare nya riktlinjer och 50 nya personer att lära känna (och som enligt GAD helst också ska tycka om mig). T började högstadiet och vi fick tyvärr börja om från början med relationsbygge, anpassningar och psykolog för att bryta allt det svarta och jobbiga. Göra anmälningar, gå på oändligt antal möten, terapia och åka hem på rasterna. L började ny skola höstlovet året innan och fick nya kompisar och fotbollsvänner som jag ville lära känna samt ett STORT gäng nya föräldrar att förhålla sig till, helst bli omtyckt av, och - framförallt - att de skulle förstå att L inte fått diabetes pga dålig mat och föräldrabrist (fortfarande inte en unik uppfattning). Husresan svajade vidare och vi släppte den stora processen på bygge och började husleta men inget kändes särskilt bra. LIVET! Med andra ord. 

Jag har också tänkt mycket att det handlar om åldrande och det har spätt på mina negativa tankar om mig själv ännu mer! HERREGUD så patetiskt! Det är ju bara den vanliga livskrisen som drabbar ALLA mellan 40-50! Chilla! Det är också det man lite raljant får till sig av andra när man lite raljant tar upp det för man hittar inget annat sätt att hantera det än att göra det till ett skämt. Men konstigt nog har inte den strategin hjälpt, jag tror snarare den förvärrat det hela. 

Så här januari 2023 är det egentligen inget speciellt som inträffat i mitt liv som gör att det svajar. Det händer saker i anhörigas och vänners liv kring sjukdomar och hälsa som oroar mig men det är ju som sagt - LIVET! Jag har det bättre, rentav bra på jobbet, då min chef sett till att hitta rimlig arbetsbelastning. Jag har det mycket bättre hemma med barn som har landat lite i allt nytt och som mår allt från ok till jättebra! Jag har valt att skita i framtiden för boende och tänker leva som att detta är mitt hem - för det är det ju. Men jag märker att jag har lättare till tårar, både på jobbet och hemma. Jag feltolkar (detta beror på att jag gjorde ett så dåligt jobb/är så tråkig/inte går att räkna med/detta är nog ett tecken på klimakteriet/hen gjorde det för att vara snäll osv i all evinnerliga oändlighet) och det maler ner mig. Detta trots att jag beteendeaktiverar mig by the book och exponerar mig för min ångest varenda jävla dag. 

Så nu bestämde jag mig. Eller jag och jag, Johanna och Jonas gav mig goda argument så som ”du behöver inte känna så mycket just nu i livet!”. Så jag ska öka upp min medicinering igen. Ta en hel tablett en tid och se vad det kommer innebära. Det är LIVET! skriker soctanterna och psykologerna. Du måste kunna hantera LIVET! Utan mediciner! 

Jag ger er fingret och vänder mig om.