Den här kommentaren har jag nyligen fått på ett äldre inlägg om femminutersmetoden. Jag blev faktiskt väldigt rörd. Tänk att något jag skrivit gjort en skillnad för någon. Det är ju helt fantastiskt! Eftersom den kommer i denna tid av bloggtorka misstänker jag att det är någon av er som sagt åt mig att jag måste fortsätta blogga som skrivit den. Är det så? I så fall vet ni sannerligen på vilka knappar ni ska trycka!
Jag har ju tills nu varit ganska säker på att jag ska sluta skriva. Beträffande bloggen handlar det egentligen om att behovet att få leva ut mina lite mer bitska och olämpliga sidor tillgodoses i andra sammanhang där jag är. Man skulle kunna säga att jag har synkroniserats och liksom blivit miss orbison nästan hela tiden. Det är ganska oroväckande men i tider av tidsbrist hinner jag helt enkelt inte med att vara smidig eller inte få säga vad jag känner och tänker för det ger ju ingenting, och jag hinner absolut inte ha människor omkring mig som inte gillar mig som jag är och då är det väl lika bra att de får veta vem jag är med en gång. Detta låter kanske inte helt friskt och jag har aldrig påstått att det är det heller, likväl är det så det är. Problemet är att det blir för mycket och för självutlämnande att vara gränslös både här och i verkligheten. Om jag ska bräcka mig själv i bloggen hela tiden så skulle det här inlägget typ handla om att jag är glad att jag bytte stringtrosorna till boxer innan jag gick till sjukgymnasten eftersom jag fick tillbringa hela morgonen med att halvnaken göra mindre smickrande övningar men den informationen är ju å andra sidan så privat att den inte borde nå någons stackars öron.
Så vad ska jag då skriva om?
Allt som handlar om att krossa förmätna råd om barnuppfostran är kanske en sak. Politik är kanske en annan. Eller så kanske jag skulle basera hela bloggen på Vetlandapostens insändarsidor.
3 kommentarer:
Jag lovar att du gör skillnad. Snälla, snälla fortsätt blogga! :-)
Tack snälla Pia!! :)
Skicka en kommentar