Det är en väldig speciell företeelse, att blogga. Ibland kan jag inte hjälpa att känna mig lite ensam. Jag lämnar (frivilligt) ut mina psykbryt, min familj, mina tankar och åsikter utan några förväntningar på att få någon respons. Jag utgår till och med från att ingen jag känner läser och berättar samma saker som jag skriver för alla människor jag träffar och det är nästan aldrig någon som säger stopp, det där har jag ju faktiskt redan läst. Det är ytterst få gånger under de här åren som någon refererat till något jag skrivit i samtal, typ "Vad fasen menade du med det där? eller " Är du verkligen så liberal du som har så mycket konservativa idéer?". Ibland känner jag mig nästan som två personer. Men jag kanske vill ha det så?
Jag tänker ibland att herregud, det tar ju tid att blogga, varför ringer jag inte en kompis istället så jag kan bolla saker? Men jag landar alltid i att det är ju inte därför jag bloggar - för att samtala. Jag orkar oftast inte samtala. Jag bloggar för att jag måste skriva.
Det är så.
Och de saker jag inte kan skriva här hamnar i en traditionell gammal hederlig dagbok. Det händer väl någon gång per halvår.
Ibland känner jag att jag slirar på gränsen till att lämna ut mig för mycket och då önskar jag att någon kunde komma med en stödjande kommentar av typen "sådär känner jag också" eller "vafan det där går över" eller till och med "det där låter ju inte normalt men det får åtminstone mig som läsare att känna mig som en lite bättre människa".
Jag menar inte att klaga, förlåt. För jag tänker inte be om råd om vad jag ska skriva om för att få respons eller vilka ämnen som kan tänkas engagera för det skulle jag ju ändå strunta högaktningsfullt i. För det är återigen inte det som är syftet med bloggen. Jag måste skriva. Även om det vore roligt med någon kommentar då och då.
Detta är inget påhopp, det är bara ytterligare en tanke som surrar omkring i miss orbisons hjärna och som bara måste sättas på pränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar