På väg till pendeln frågade jag mitt sällskap vilken artist de skulle kunna tänka sig att tälta utanför för att få en riktigt bra plats.
Ingen kom vi fram till.
Även om T underströk att hon faktiskt köat för att kunna köpa biljett vid Globen i samband med biljettsläpp vid ett par tillfällen.
Det är så tråkigt. Att inte älska på det där sättet längre. Så här i efterhand känns det som ett orimligt beslut av mamma att inte låta mig åka på Offspring eller Smashing Pumpkins när jag var 14 år. Det är ju en upplevelse jag aldrig någonsin kommer få chansen att uppleva igen! När jag såg Smashing Pumpkins i vuxen ålder hade jag inte glöden, jag hade inte det okritiska örat och jag hade definitivt inte en crush på vem det nu kan ha tänkas varit i bandet (det spelade liksom inte så stor roll). Men visst, jag är inte utan den typen av upplevelser, jag har fått älska och jag har fått glöda några gånger genom min konserthistoria, men jag är smärtsamt medveten om att det nog inte kommer hända så många gånger igen.
Jag kom iallafall fram till att det egentligen bara finns en artist jag verkligen vill se just nu och det är Alison Krauss. En person som alltid presenteras som "the lovely Alison Krauss" måste ju kunna få även ett härdat vuxenhjärta att glöda åtminstone litegrann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar