ett långt inlägg om femminutersmetoden

Jag tänkte nu sysselsätta mig med att moralisera kring barnuppfostran likt många gjort gentemot mig många gånger förut. Det handlar om femminutersmetoden, bland dagens medvetna föräldrar också kallad ge-ditt-barn-dödsångest-metoden.

Femminutersmetoden innebär i extremt korta ordalag att man, när barnet blivit tillräckligt gammalt, lämnar sitt barn själv i sängen för att somna. Föräldern går med jämna mellanrum in (max fem minuter emellan, därav namnet) och visar sig och säger typ nu är det dags att sova och stoppar om och går ut igen och så pågår det tills barnet somnat, man får kanske räkna med 30 minuters skrik första natten. Syftet är att barnet ska lära sig somna själv. Förespråkarna menar att det handlar om att ge barnet en god natts sömn. Invändarna att det är skadligt för barn att skrika sig till sömns.

Min erfarenhet av metoden är att det är något alla tycker är gräsligt men som ganska många föräldrapar ändå har testat en egen variant av i tider av desperation. Desperation brukar vara när barnet närmar sig halvåret och man helt enkelt är jävligt trött eftersom man inte fått sova särskilt sammanhängande på x antal månader. Metoden testas i smyg förstås för man vill ju inte bli känd som den där som plågar sina barn. Vi testade också en variant i smyg med Theo.

Det fungerade jättebra.
Alltså JÄTTEBRA.

Vi behövde av olika skäl komma ifrån att Theo endast kunde somna om han blev omkringburen och vyssjad och vaggad och daltad med under en timme eller så, även på nätterna då när han vaknade eftersom han varken kunde somna eller somna om själv. Klassiskt första barn tänker jag. Det var såklart väldigt mysigt i början, mindre mysigt när det handlar om 7-8 kg och man är, som jag tidigare nämnde, väldigt trött av att traja runt halva nätterna.

Vi började med att öva på att han skulle somna liggande med en vuxen jämte sig i sängen. Därefter påbörjade vi nästa steg, att somna i sängen, och det var ju svårare. Efter att ha försökt alla möjliga tricks (sitta bredvid, sitta kvar i rummet på annat ställe, sjunga, sjunga samma sång varje kväll, "puffa" på rumpan, ha helt släckt, ha lite tänt, ha det kallare i rummet, ja ni vet) så tänkte vi att vi testar att gå ut. Vi testar det där som vi läst om. Alltså ungen skriker ju även när vi är här inne för han vill ju inte ligga där i sängen själv så det kan ju inte göra någon större skillnad. Tänkte vi. Och det ska ju sägas att det var inte så roligt första kvällen. Andra kvällen var han också ledsen. Vet ni vad som hände sen tredje kvällen?

Han somnade.

Theo somnade av sig själv och har sedan dess sovit gott nästan varenda natt. Det är inte så att han aldrig skrikit i samband med nattning eller att vi aldrig suttit med honom efter det, det tror jag gäller alla barn oavsett hur de lär sig sova, men faktum kvarstår - att han utan problem kan somna i sin egen säng. Han är trygg i sin säng, har alltid älskat att ligga där och prata och kika på sina leksaker och läsa. Jag uppfattar att han är trygg med oss.

Men det kan han ju inte vara. För nu använde vi ju en variant av femminutersmetoden och har därmed gett vår son en stund av dödsångest med oklara konsekvenser. Med dödsångest menar folk här att barnet tror att det ska bli övergivet och dö eftersom man lämnar det i sängen och går ut från rummet. En säng där det legat 100 gånger förut i ett rum det legat 100 gånger förut. Som numera tvåbarnsförälder är det här jag vill göra min första invändning:

Är det bara jag i hela världen som varit tvungen att låta min bebis inte se mig under några minuter och därmed föranlett skrik vid vissa tillfällen? T.ex. för att det hänt något som måste åtgärdas med det andra barnet? Eller för att akut springa på toaletten? Eller kanske för att nu måste jag bara blanda till vällingen till dig och du får faktiskt ligga kvar i sängen och skrika för då går det snabbast. Är det verkligen så, enligt forskning, att mitt barn under alla dessa tillfällen utsätts för dödsångest? Det är så dumt att det finns inte. Tänker jag men sedan kommer jag på att jag inte är en manlig framgångsrik läkare (dvs. sådana som ofta är de största kritikerna till metoden. (Personer som säkerligen inte är den som tagit det största ansvaret för sina egna barn (författarens fördomar))). Så jag får köpa det då. Mitt barn har haft dödsångest i 1-2 timmar och sedan visserligen lärt sig att sova själv men var det värt det? Var jag en dålig förälder? Troligen.

Nu har vi ju kommit till vägs ände med vårt andra barn också. Pga. magbekymmer och lite missnöje om kvällarna där i början har vi hamnat i exakt samma läge trots att hon numera inte har ont, dvs. bära runt, vyssja, gunga, vagga i en timmes tid för att hon ska somna. I värsta fall samma procedurer med bärande och vaggande när hon vaknar till om nätterna. Det blir lite sömn. Och trots att jag sagt till mig själv att nej, den där dödsångestmetoden kan vi ju inte använda igen, det låter ju bara så illa att berätta om, så har jag börjat överväga vår variant igen. Och här kommer egentligen mina andra två invändningar:

1) Barn behöver sova gott. Jag menar att en av de viktigaste funktionerna jag som förälder har så här i början är att lära mitt barn att kunna somna. Likväl som jag behöver lära dem att äta, kommunicera, upptäcka världen och så småningom också att lära sig sociala koder, gränser och hur man är mot andra människor. I allt detta ingår att vi föräldrar ibland gör saker som barnet inte gillar. Som barnet protesterar mot. Vaccinationen är ett klockrent exempel. Konflikterna när man markerar att man inte kan få allt man vill i hela världen är ett annat. Barnet blir ledset, argt och besviket. En metod där jag markerar att här sover vi för nu är det natt kommer naturligtvis väcka känslor hos barnet, kanske av dödsångest men kanske, kanske också faktiskt av ilska och besvikelse, en naturlig del i barnuppfostran. Vad fan gör du? Jag vill sova i famnen?? Alltså, bär mig, det är mycket mycket mysigare! Nä du kom hit och plocka upp mig! Vilket för mig in på invändning nummer två.

2) Jag är vanligtvis ingen förespråkare av "allt som gagnar föräldrarna gagnar barnet"-mottot för jag tror faktiskt inte att det är så. Men i vissa fall tror jag att det är så. Exempelvis gällande sömn. Att ha barn innebär att man är en familj, ett system. Hur en person gör påverkar de andra delarna i systemet, dvs. de andra familjemedlemmarna. När barn är trötta blir det gnälligt. När vuxna också är trötta blir det ännu gnälligare. När någon vuxen i systemet är trött får den andre vuxne göra mer. Det blir mer trötthet, det blir mer gnälligt, det blir bråk. Det flyter inte på. Det blir inget mys och ingen bekräftelse och de främsta känslorna är de av att vara en dålig förälder och en dålig partner. Jag menar så här. Man kan faktiskt inte hålla på och tramsa med så basala saker som att sova. Eller det är klart man kan men då måste man också se vad det är man drar in på istället. Och jag gissar att det är tid och engagemang i förhållande till sin partner och till eventuella andra barn. Och man blir kanske inte så vidare trevlig mot den där lille som vägrar sova heller. Men man kan göra så. Jag vet föräldrar som fortfarande håller på och tricksar med sina barn trots att barnen är två och tre år fyllda för man vill helt enkelt inte ge sitt barn "dödsångest". Känslan av att det är fel att låta sina barn skrika är så stark. Och visst, trots min oförstående ton i just detta inlägg så respekterar jag faktiskt att man känner så och rättar sig efter det. Men min poäng är att det kostar. Och när jag nu funderar över vilket pris jag vill betala, vilket familjeliv jag vill ha, vilket system jag vill leva i, så väger det nog ändå åt en variant av femminutersmetoden-hållet. Två timmars "dödsångest" eller, som jag ser det, ilska och besvikelse, för att en liten ska lära sig sova och en familj ska få en mysigare ton som gagnar alla, det är nog mitt val.

Men jag kommer naturligtvis inte att berätta det för någon.