också en eftermiddag i de gravidförvirrades land

Mamman på förskolan berömmer mig för att Theo sjöng så duktigt under dagens luciafirande.

- Tack, ja det gjorde dina med! (Dina? Uppenbarligen ett uttryck för att jag inte har en aning om vem mammans barn är men jag försöker åtminstone leva upp till de sociala koderna).

- Ja.. säger hon. Den äldsta var ju sjuk idag. Och jag minns plötsligt att den yngsta är typ en pytte-liting som varken sjunger eller talar eller springer. Helvete, vad är oddsen? Eftersom min lögn blir så påtaglig halvspringer jag ut med Theo genom dörren.

Och märker att jag halvvägs hem fortfarande bär förskolans blå plastskydd på skorna.

Theo sitter nerkrupen i vagnen, beklagar sig över att han blir blöt och att snuttefilten tiger behöver en jacka. Och jag försöker tänka att det finns inga dåliga väder blabla och så här är det för alla barn vars föräldrar inte har ständig tillgång till bil och det kan väl för fasen inte alla människor ha. Men varför är vi då så ensamma där i regnet vid 16-tiden? Varför är man en sån jävla alien i den här stan hela tiden?

Väl hemma har min coleslaw-sallad-craving växt till oanade proportioner så fort ska det gå; vitkålen, morötterna, creme fraichen, majonnäsen, senapen, vitlöken och så slutligen salt och peppar.

Tänker jag.
Och begraver salladen i oregano.
(För er som inte vet - oregano är inte en särskilt passande ingrediens i en coleslaw).

Imorgon är också en dag. Kanske har det klarnat något då? För säkerhets skull ska jag gå och lägga mig redan nu.