jag önskar...

Jag önskar faktiskt att jag inte vore så jävla cynisk. Att jag på riktigt kunde glädjas åt människor som finner tröst via hitte-på-terapeuter som gått en hitte-på-stresskonsultutbildning och nu vägleder andra för de hade ju faktiskt själva magsår nån gång på 90-talet. Att jag kunde glädjas åt människor som finner inspiration på hitte-på-konvent med nån amerikan som står och mässar om att bara man vågar ta steget så blir man rik och här, ut och sälj den här hitte-på-drycken på flaska.

Men jag kan inte.

Jag är så jävla tråkig och realistisk och tycker allt ska vara mätbart och "på riktigt". Det finns inte en gnutta andlighet eller oförklarliga händelser i mitt liv. Tja förutom Theo då, den känslan av att han blivit till och växt i min mage är nog det närmaste andlighet jag lär komma. Och missförstå mig inte, det är inte så lite, men jag önskar ändå att det fanns mer.

För att cyniska människor aldrig blir helt lyckliga är ju inte precis någon avancerad matematik.

Så därför ska jag faktiskt försöka utmana mitt flum-hat. Kanske börja gå med mina ametiststenar i en påse runt halsen igen. Kanske läsa en bok om symbolgestaltning och lyssna på en föreläsare jag inte tror har något mer att förmedla än "du kan om du vill och om du inte kan då vill du inte tillräckligt". Kanske köpa en vagn där Theo sitter vänd mot mig så inte hans värld ramlar samman när han inte ser in i sin ömma moders ögon 24/7. (Obs. ej ironi!)

Men jag är ytterst tvek till att jag kommer klara det.