att gå och gnälla över att Håkan Hellström är överskattad för att sedan trilla dit. (Igen).

Såna här dimmiga dagar är det bra att man har sommarminnen.
Man ska inte underskatta det verkliga syftet med minnen.

Att överleva.

Till exempelvis kan man tänka på att befinna sig i en masspsykos (ja jag vet inte vad man annars ska kalla 20 000 trängandes Håkan-fans med spruckna röster, ståpäls på armarna och känslorna utanpå) på en upptrampad gräsplätt en ljummen natt i juli.

Jag älskar allt med den här låten.
Särskilt texten även om jag just nu inte befinner mig i blivit-dumpad-träsket. Men vad gör det, vi har ju alla varit där.