den där klassikern

Det finns få saker som får mig att känna mig så uppgiven som svaren på frågan Vad grälar ni om på semestern i senaste numret av Mama (ja, jag kom tydligen fram till att jag skulle läsa den tidningen...). Frågan är ställd till mammor med ett eller flera barn och svaren lyder:

Vi grälar om vad vi ska ha med oss när vi reser bort (...) Det behövs alltid extrakläder tycker jag! Och solskyddskräm, kepsar, vatten, frukt, kex, nån filt och regnkläder. Min man han hoppar i skorna, tar en handduk under armen och tycker att "nu åker vi"(...) Hur vi löser det? Jag har tränat barnen att packa sina egna saker. Sen packar jag resten, och maken sitter i bilen och undrar varför det tar sån tid.

Vi tjafsar om att min sambo tycker att jag stressar och jag tycker att han segar. Vi kan vakna och ligga och småprata om vad vi ska hitta på under dagen. Om vi till exempel kommer överens om att åka till stranden så står jag färdig i hallen med beachväskan under armen och stampar efter bara fem minuter. Min sambo har knappt hunnit komma upp ur sängen. Och jag gnäller om att det tar så lång tid.

Vi tillbringar ofta semestern i min mans barndomshus, en enkel stuga på landet (...) Men när vi är där kan inte Henrik ta det lugnt, han ska bygga, snickra och fixa på detta lilla hus. Det innebär att jag oftast står ensam med allt ansvar för barnen, en 9-åring som lätt blir uttråkad och en 4-åring som är mer vild än tam (...) Han känner ansvar för huset och att han måste ställa upp för sina föräldrar utan en tanke på att han har en egen familj att tänka på.

Varför ska vi alltid behöva hamna i de här stereotyperna? Ibland känns det som att vi har så lång väg kvar att gå om vi män och kvinnor nu ska envisas med att leva i tvåsamhet. Om det inte är så här vi vill ha det vill säga men det vill fan inte jag. Det är min största fasa att min egen relation ska hamna i att Jonas inte hittar i sitt eget kök men han vet exakt vart spånskivorna finns på Rusta eller att jag har så bråttom med att plocka i ordning att resten av familjen inte ens hinner äta färdigt förrän hälften av porslinet står i diskmaskinen och sen gnäller jag över att ingen annan i familjen hjälper till.

Jag tror ju inte på att vi är från olika planeter, jag tror ju att det handlar om en social konstruktion. Men om det handlar om inlärning, varför ska det då vara så svårt att göra annorlunda? Det värsta är att jag vet ju inte om de metoder vi använder för att motverka detta fungerar, hur ska man veta det? Ett år till i småbarnslivet sen kanske man sitter där. Besviken, bitter och träter för att den andre gör "fel" för den förstår inte mig och gör inte på mitt sätt. Jag vill inte ha det så, jag vill verkligen inte ha det så.