systemhatet

Hämtade ut medicin till mina barn igen. Tre burkar melatonin á 550 spänn samt lite annat inte fullt så dyrt. Vi har varit ganska dyra för det offentliga sista tiden. Träffat BUP-psykologen minst 1 g/mån. Suttit på möten med ett 10-tal personer på deras betalda arbetstid. Gjort allt vi kunnat för att inte behöva ta vab men nu kommer vi få göra det också. Två vuxna utbildade personer i yrken där vi alltid behövs kan inte jobba för att svenska skolor inte är anpassade efter barn. 

Och jag funderar över vad saker kostar. Jag gör ofta det, det är troligen ett socionomdrag som alltid kommer va kvar. Statistiken man läste om vad ett barn som inte klarar skolan kostar samhället i form av att hen senare kommer belasta diverse system. Är kostnaden nu verkligen så mycket mindre i längden än om vi skulle överanställa vuxna i skolan? Se till att det alltid fanns en person i klassrummet utöver läraren som hade koll på allas anpassningar? Kunde se och förebygga meltdowns? Avleda? Vara en schysst vuxen och förbättra det hårda klimatet i skolmiljön? Eller ett 10-tal BRA specialpedagoger på varje skola som lärare kunde konsultera direkt vid behov? Som kände eleverna? Som var länk till bup och soc? Skulle det vara dyrare verkligen? Än att skattepengar på andra håll får bekosta sjukskrivningar, mediciner och i förlängningen ersättningar till människor som inte kommer in på arbetsmarknaden? 

Det är inte så ofta jag orkar hata systemet nuförtiden egentligen. Jag är på en lite annan, mer teflonbeklädd, plats där allt bara rinner av. Men ibland får jag min orosboll i bröstet som säger: ska det vara så här? Främst pga lidandet det kostar vilket egentligen är det enda jag personligen bryr mig om. Ska det verkligen vara så här? Barn som lär sig hur det känns att vilja dö? Familjer som går under? Förstår ni inte vad det kostar?