förspilld människokraft

De sa på nyheterna att polisen gått ut och varnat för risker med oskrapade bilrutor. Jag tänker på det när jag stressar ut mot bilen för att ta mig till jobbet och ber en stilla bön om att vindrutetorkarna åter ska fixa biffen så jag slipper skrapa. Men varför hinner vi inte skrapa? 

Varför hinner vi inte ta hand om någonting längre? Vi tar inte hand om våra kläder, varken lagar eller stryker. Möjligen steama för då kan vi inbilla oss att vi sparar tid på att slippa gå till tvättstugan och fälla upp strykbrädet. Vi hinner inte planera matlistor och laga mat utan beställer färdiga påsar. Vi hinner inte städa även om standarden sedan då vi växte upp drastiskt gått ner (jag har kompisar vars föräldrar kammade mattfransar och strök trosor. För man gjorde det). Vi hinner inte hålla liv i en panna för att hålla huset varmt. Ett par vedträn som ska in med jämna mellanrum över hela dagen. De som gör det är typ alternativa hippies utanför samhället. Vi andra har bergvärme. Vi hinner inte ringa, iallafall inte utan att boka tid. Jag funderar ibland på vad det är som tar så mycket tid? Vad är det vi hinner? 

Jag tänker att vårt stressiga informationssamhälle belastar men är det då inte konkreta sysslor vi faktiskt mår bra av att göra? Som en kontrast till livet i cyberrymden? Vika lite strumpor. Tända en brasa. Laga en maträtt från början till slut. Men så är det inte. Vi hinner kolla ut de snyggaste skidkläderna på loppis och åka runt och hämta upp dem i en påse utanför någon annans dörr. Men vi åker till fjällen i en bil som ser ut som att någon släppt en bomb med rester av mcdonaldsmuggar och spolarvätskaföepackningar. Vi hinner inte få upp julpyntet som vi kastade ner året innan för bara att få överblick över skiten dödar lusten. Men vi sitter på jul-AW med våra krampande magkatarrmagar. Det gjorde aldrig min mamma, särskilt inte den tiden på året.

Och jag vet inte om jag vill bli min mamma. Jag vill bara inte vara sån som jag är nu. Jag trodde att vår situation berodde på att många saker tar lite längre tid utifrån familjens funktionsnedsättningar. Men jag har mer och mer börjat inse att det inte bara är vi. Att jag inte är ensam om att inte ägna mig åt bilvård eller fönsterputsning. Köpa växter som får stå och förfalla några veckor innan de kommer ner i landet för upplevelsen är att tiden inte räcker. Varför är det så? Är det våra jobb? Tiden vi lägger på våra barn? På vårt utseende? 

Jag hör ju hur jag låter. Som en riktig tant. Är det så här det känns när man blir omsprungen av tiden? Men jag undrar på riktigt vad det är som gör att vi inte hinner. Min farfars mor kärnade sitt eget smör. Vi tar den på drive-trough.