Häromdan blev jag påmind om att jag visst har mål och värderingar kring mitt föräldraskap. Jag har sällan känt så, ända sedan åkturen började har jag alltid känt det som att jag bara följt med, oförmögen att välja väg och riktning, legat steget efter, varit för mesig. Tittat med beundran och fasa när andra föräldrar satt så tydliga rutiner och gränser:
- 20 kr i veckan men då ska hen köpa eget godis!
- Inga plåster om det inte är ett sår!
- Vi har haft samma kvällsrutin sen hen var bebis; tandborstning, läsa och sen avslappning så nu är det inga problem!
- Inga skärmar 2 timmar innan läggdags!
Jag har känt mig så bortkommen och oduglig ibland. Men, om jag ska vara ärlig, aldrig inför mina barn. Bara inför andra föräldrar.
Jag har visst närt viktiga värderingar. I början mest bajsnödiga så som att vänja barnet vid umgänge för man trodde man själv skulle orka fortsätta umgås. Haha! Senare mycket mer rimliga och, faktiskt, ganska bra. Jag har haft som mål att påverka utan skäll. Dvs när jag hade testat skäll med noll resultat. Det var då jag uppfann alla karaktärer som kunde toka till det vid alla måsten. Jag har haft som ambition att visa mina barn att de är viktigast i hela världen för mig. Att oavsett hur de behandlades någon annanstans, oavsett om de gjort något ”fel”, så är de en människa som älskas just för den hen är. Det var här jag började avsätta timmar till att leka melodifestivalen eftersom ingen annan närde just detta som största intresse i klassen och jag ville att barnet skulle få utlopp för sin kreativitet utan att känna sig udda.
Det var också här det började gå snett. För ett av barnen kände inte att hen var viktigast i hela världen. Det blir så när föräldrar bara måste släppa allt och rusa för att lösa allehanda situationer som uppstår i en familj där ett barn under en tid har så kallade ”särskilda behov”. Ni som vet vet. Här blev mitt stora mål endast ett: barnet skulle tillbaka. Hen skulle inte känna sig frånstött. Hen skulle känna sig lika värdesatt och prioriterad som sitt syskon. Jag skulle åter igen bli en trygg hamn. Under den här tiden gick jag nästan under och i jakten på kompensation gjorde jag en massa fel och satte för få gränser för det VAR så viktigt. Men när jag nu ser och märker att den självklara vetskapen om att vara älskad finns, då känner jag att jag får min belöning. Den där avundsjukan som tog så stor plats, den är borta. Den där lite ledsna blicken på alla foton. Och det är till följd av ett extremt hårt arbete från bådas håll.
Jag ser också att vi inte helt tappat bort normer och regler bara för att vi själva inte haft några. Det säger iaf barnen. ”Vi har bara två regler, vi får inte slåss och vi har skärmtid”. Med skärmtid avses då de 1-1,5 timmen om dagen då de har skärmfritt för att deras virriga mamma annars glömmer bort att de ska duscha och göra läxor. Men de är så jävla bra ändå! Snälla, lyssnar oftast på andra när de pratar, tar hand om den som är ledsen. Jag är så stolt att jag spricker! Samt förvånad.
Sen har vi det här senaste målet som jag blev varse. Jag har nämligen haft ett mål att bli kompis med mina barns kompisar. Nej, inte en extraförälder eller annan vuxen utan en kompis. Jag älskar när de är här, kompisarna. Vilket tyvärr varit mer sällan än man kunnat önska pga den här familjens låga energinivåer. Det har känts viktigt på riktigt, både nu och för framtiden när en massa annat kommer att spöka; knäppa normer, grupptryck, kicksökeri. Jag vill ha mandat om jag någon gång behöver. Jag vill att det finns tillit om det någon gång behövs. Ja, jag är ENORMT jobbskadad. Men också färgad av mina barndomsvänners mammor. Som fortfarande hejar och undrar och visar omsorg. Det är fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar