begravning

Jag förstår inte det där tugget som alla kör med när det gäller barn och begravningar.

- Klart att barnen ska vara med på begravningar, de måste ju lära sig om liiiiivet och döööööden, det är heeelt naturligt, det är brrraaaaa för barnen!

Jo men visst för fan, säg det till min 3-åring som inte låter det gå en endaste dag utan att vi ska prata om döden och vem som ska dö först och att vi inte ska dö än och lova det mamma, lova det. Eller till min spattiga 10-månaderstjej som ändå inte kommer förstå vad det är som händer utan troligen sätta fart rakt mot blommorna, peka på lampan så fort någon ger henne lite uppmärksamhet och kanske kräkas en skvätt.

Folk säger också hela tiden åt mig att det "lättar upp" med barn på begravningar, att det inte blir lika tungt och jobbigt. För de vuxna. Som att de vore någon jäkla pausunderhållning.

Visserligen hade det kanske funnits en poäng med allt ovanstående om de hade en mamma som kunde bevittna något som var sorgligt utan att börja Helena Bergström-böla och som ogärna vill göra det och samtidigt springa runt och jaga barn.

Men vad dum jag är! Nu lät det ju precis som att jag tänkte på mig själv! Att det blir jobbigt för mig att hantera rollen som sörjande och rollen som bra och pedagogisk mamma. Så dumt! Ja det är ju sannerligen inget skäl att lämna barnen hemma.

Kanske protesterade jag inte tillräckligt högt när barn på begravning kom på tal och nu är det försent. Men det kommer väl gå bra. Som vanligt.