Trettio minuter. Dessa evinnerliga trettio minuter.
På att göra sig i ordning för något man sett fram emot länge, prova det tänkta plagget, undra när det användes/tvättades senast (två år sedan?), tvätta bort en liten fläck med vattnet i handfatet och strunta i den egentligen välbehövliga strykningen, konferera på telefon om huruvida det är läge för klackar, skriva ut karta, tanka, köpa cigg, konferera om huruvida vi kommer komma försent och om hur skönt det var att rensa väskan på clementiner och stödbananer (den där skrumpna frukten som återfinns i varje mammas väska). Och sen.
Åka iväg.
Vara försenade.
Irra omkring till följd av ett vägarbete och komma försent och missa första låten för alla tanter (= vi) var ju tvungna att kissa efter en så lång resa på 7 mil.
Inget kunde stoppa vårt goda humör. Vi var så taggade och glada! Man blir sån när man inte är ute på lokal så ofta.
Jag brukar beteckna en konsert som bra om jag:
1) Får ståpäls minst två gånger
2) Upptäcker en ny bra låt
3) Det finns någon twist så som ett sanslöst bra mellansnack eller någon knasig händelse (t.ex. när Ryan Adams började prova hattar och annan rekvisita på Chinateatern när han spelade där för ett par år sedan).
Konserten igår hade faktiskt allt det. Jag fick nämligen vara med om något jag aldrig varit med om förut (jag har inte varit på så många intima spelningar); en helt akustisk låt, inga mikrofoner, inga sladdar, bara finstämd sång då vi i publiken rent teoretiskt skulle kunnat sjunga högre än sångerskorna själva. Det var faktiskt helt fantastiskt.
Jag sträckte upp mina otränade armar och försökte få dem att inte skaka för mycket av ansträngningen under de där fem minuterna jag filmade.
Jag höll visst över mikrofonen.
Shit happens.
Tur att någon annan tänkt samma tanke på en annan konsert för det här är tydligen något de gör ganska ofta. Idag när jag lyssnade på den grät jag till och med en skvätt. Fast jag vet inte hur tillförlitligt det omdömet är, jag har PMS.
Enjoy!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar