också ett stressmoment

Jag hinner ingenting.

Jag hinner inte ta fram vinterjackan.
Jag hinner inte smörja in mina numera blödande torra knogar.
Jag hinner inte gråta.
Jag hinner inte styra upp mysiga fikadejter.
Jag hinner inte köpa nya underkläder till min förändrade förfallna kropp.

Allt är bara en enda lång rad av akut- och punktinsatser.

Vad jag gör istället? Jag sover ikapp. Är jag riktigt social leker jag lite med min mobil. Ibland handlar hela dagar om en minutiös planering för att få de två kottarna att sova samtidigt, alternativt att den ena sover och den andra kan kolla Bompa medan jag sover i soffan.

Skottar gör jag också, jag älskar att skotta. Men jag önskar ändå att jag kunde göra andra saker som jag gjorde i början av föräldraledigheten, innan jag befann mig i trötthetshelvetet. Som att träffa kompisar. Gå på stan och fika. Och att låta Liv få ta del av (för henne) roliga sammanhang så som bebisdejter och sångstunderna på Öppna förskolan.

Detta är min största frustration i livet just nu för jag gör ju ingenting och presterar man inget är man faktiskt ingen riktig människa. (Välkänt ordspråk).