dags att visa upp bul

Det retar mig att jag gått i stort sett hela graviditeten och känt mig så jävla ful och tjock. Det har varit så många kommentarer den här gången om hur stor jag varit och jag har hanterat dem dåligt. Jag tror överlag att jag hanterar kommentarer om min kropp dåligt. Varför ska någon annan prata om den liksom, bebisfylld eller inte? Påpeka saker jag inte ens själv tänkt på? Varför gör man det?

Samtidigt ska man ju inte tala högt om att man känner sig fet. Samma kvinnor (för det är kvinnor) som frågar om man är "helt säker på att det inte är två därinne?" och verkligen är "säker på att det är så lång tid kvar tills du ska ha?" är nämligen paradoxalt nog gravidkropparnas ständiga försvarare - du skall aldrig tala illa om en växande livmoder, då är du ingen riktig kvinna. Vill jag vara elak tänker jag att det här är sådana kvinnor som inte har något annat att hänga upp sina liv på än att vara gravida. Inte för att jag vill förringa det mirakel det innebär att ha ett barn som växer i ens kropp men det handlar liksom om en ganska kort period, som dessutom kan vara rätt så otrevlig fysiskt och psykiskt. Så det gäller att ha andra saker i livet också. Fast så elak har jag ju förstås inte haft förmåga att vara. Jag har i själva verket knappt ens tagit en bild på min kropp det senaste halvåret trots att jag under förra graviditeten (då jag inte vägde ett gram mindre) frossade i bilder. Den kroppen finns till och med finns till allmän beskådan på väggen hemma, så stolt var jag då över min fina gravidkropp.

Det är tragiskt att jag som vuxen tänkande kvinna tagit åt mig. Jag ångrar det nu.

(Och ja, jag har byxor på mig).