efteråt

Jag är inte så van vid döden men jag konstaterar att glädje ibland ligger väldigt nära sorg.

Som när man busar med Theo och plötsligt inser att Joel aldrig mer kommer yppa de där orden som han så ofta gjorde när Theo var i närheten, nämligen:

- Den där munnen är aldrig tyst.

Och så skrattade han för han tyckte oftast om det eviga snattrandet från den där lille munnen.

Theo kommer inte få träffa Joel mer och jag har inte orden och han har inte förståelsen att få det förklarat för sig. Han fortsätter sitt liv helt oberörd med spontandans, matvägran och en konstant lust att räkna precis allt han ser och gör, precis som det ska vara! Medan vi andra får blanda hans glädje med gråt.

Det är så det är.