öland

Vad säger man.
Maken till insiktslöshet får man leta efter.
Exakt vad var det som gjorde att vi trodde att vi skulle tycka det var kul att åka på skördefest?

Vi tycker inte om stora folksamlingar.
Vi blir nervösa av att bli stående vid en utfart för vänstersväng och tänka att vi aldrig kommer komma över.
Vi tycker inte om pumpapaj, pumpasoppa, pumpasallad eller pumpa överhuvudtaget.
Vi tycker inte om att stå och trängas med 50 andra föräldrar och barn för att se ett får bli klippt. Och betala 140 spänn för eländet.
Vi har inte ens 140 spänn!

Men i ärlighetens namn var det inte riktigt det vi var ute efter heller.

Att åka till Öland på skördefest var något jag bokade redan i somras när jag fick en sån där insikt och en lätt panikkänsla över att vi inte kommer kunna åka till Öland och hälsa på farmor och farfar i all evighet. Stugan där farmor och farfar huserar kommer inte alltid att vara just det utan någon gång kommer det att flytta in en familj som målar alla rum vita och bygger ett loft i rummet med glasvägg och dekorerar sina flådiga fåtöljer med kuddar från NK inredning och Norrgavel och river uteplatsen med tak av vass som farfar byggt. Eller han har ju inte bara byggt uteplatsen, han har byggt hela huset, garaget, gästhuset, byggt upp trädgården, allt från stenmuren till landen med bönor, ärtor, morötter och diverse ätbart.

Det är en sorg för mig.

En sorg över alla år då jag inte varit där och hälsat på. Inte suttit på altanen och spelat kort, druckit öl och käkat korv med bröd. Inte varit en del av Ölandsrutinerna (frukost vid 9, lunch vid 14, fika vid 17 och mat vid 19) eller utbytt tankar och erfarenheter med mina kloka, solidariska farföräldrar.

Den här Ölandsresan var viktig, skördefesten till trots. Och trots att vi inte inhandlade en endaste liten pumpa.