självvald fattigdom

Hej.

Det är jag, tattartanten.

Det är såhär det ser ut nuförtiden.
Sparandet på plast och ören som gör att jag tar med egna påsar till affären och flaskorna (som egentligen inte är så många att de behöver pantas) får omvandlas till matpengar INTE till bidrag till Rädda Barnen.

Jag skulle kunna skylla på miljömedvetenhet men det är inte hela sanningen, då skulle jag inte behöva gå där inne med mina påsar och räkna på huruvida jag kommer kunna köpa någon vaniljsås till helgens äppelpaj eller inte.

(Äpplen växer gratis i trädgården, gratis är tydligen gott).

Att spara till hus kan möjligen vara ofantligt tråkigt. Men det är nog ingenting emot att spara till hus och veta att man ändå inte kommer kunna köpa det man vill ha. Eftersom våra önskemål inte känns ett dugg extravaganta så trodde jag faktiskt att man kunde flytta till hålan och åtminstone få mycket boende för pengarna. Jag har varit så naiv. För det var alltså innan jag visste att folk betalade 10 000 spänn i månaden för hus på 115 kvadrat. I VETLANDA!

Samma folk som måste ha pratat om min naivitet bakom min rygg, liksom jag pratat om folk som säger "Jag tänker inte förändra något i mitt liv när jag får barn, aldrig sluta resa och gå ut" som oförstående.

Men jag kommer fortsätta panta mina burkar.
Ta med mina plastpåsar.
För om vi inte får ihop de där hundratusentals kronorna så sparar jag i vart fall liiite på miljön. Och viktigast av allt - min tant-image blir nästintill komplett!