min drivkraft

Jag drivs inte av kollektivet och solidariteten.

Inte av hämnden eller avundsjukan.

Uppenbarligen inte av berömmet och bekräftelsen heller vilket jag först trodde för då skulle jag ju inte låta de fina ord jag faktiskt fått genom livet rinna av mig som vatten på en gås. (Det är därför jag ibland skriver det här, för att på nåt vis försöka komma ihåg att jag exempelvis gjort ett bra jobb. (Det gör jag inte)).

Nä, jag drivs faktiskt av något så banalt som frihet.

Friheten att inte ha någon annan som bestämmer över mig, som säger åt mig vad jag ska göra. Friheten att inte omges av stolpskott. Friheten att göra egna val gällande min familjs vardag och inte va utelämnad till nån jävla kommun som gör vad kommuner gör, dvs. fattar korkade kortsiktiga beslut.

Detta kräver för min del antingen ett otroligt flexibelt och trivsamt jobb/projekt där jag bestämmer själv och kan styra min egen tid och därmed vara hemma mer med min son och jobba när han sover.

ELLER

Ett jävligt högavlönat jobb så jag kan jobba lite och ändå vara ledig och få mer FRI tid.

Jag ser mig själv som rätt ambitiös, jag borde kunna göra nåt av detta om jag vill. Men ramarna som finns omkring mig nu är helt enkelt alldeles för snäva. I Vetlanda finns nämligen ingen plats att utvecklas för människor som läst beteendevetenskap, pedagogik eller liknande på högskolan. Det finns inga nischer, inga privata alternativ, inga bra pendlingsmöjligheter till storstäder, inga pengar. Rent ekonomiskt skulle jag ju likagärna kunna stå på fabriksgolvet med skillnaden att jag då skulle slippa

1) Studieskulden
2) Analyserna av mina jobbärenden under tvättvikningen och i duschen.

(Å andra sidan skulle jag inte slippa sexistskämten och det väger nästan upp allt ovanstående).

Så nu är det dags för alla er som med bekymrad blick varnade mig för jobbtristessen i småstan att säga de där magiska orden: Vad var det jag sa...