det är inte lätt att vara pk

Mamman på hm står och drar i t-shirten med Jim Morrison jag själv köpt till Theo:

- Meh, e inte det han den där knarkarn? Ha det på sin unge liksom!

Hon hittar tröjan med Beatles:

- Beatles ja, ja det går ju bra säger hon högt.

Nu är det inte så att jag blir kränkt för att mamman ifrågasätter min föräldraförmåga eftersom jag har köpt en tröja med en död knarkare till honom, jag är socionom så ett sådant påstående skulle jag kunna stöta på vilken dag som helst i personalrummet. Nä, det jag vänder mig emot är hur människor pekar ut domar om vilka knarkare som är ok och inte. Är det för att Beatles skötte det snyggt? De hade ju bara lite färgglada uniformer och sjöng en poppig låt om Lucy in the Sky with Diamonds.

Åtminstone före John & Yoko ska väl tilläggas.

Det var likadant när min före detta soc-jobbkollega kände att de menande blickarna och trycket blev för stort och tog ner bilden på en Bob Marley som spelade fotboll från sin vägg i sitt arbetsrum där vi aldrig hade några besök. För han är ju trots allt en jävla knarkare och det passar sig inte. Att min dåvarande chef inte gjorde någon hemlighet av sin Bob Dylan-fanatism var det ingen som reagerade på. Ja den Bob Dylan, han som varit heroinmissbrukare.

Det är mycket svårt att vara politiskt drogkorrekt gällande musik. Det är nästan som att det för ganska många ligger i artisteriets karaktär att krydda musiktillverkningen med lite röka och centralstimulantia. Vi behöver inte ens hålla oss till 60-talet eller grungen: Michael Jackson, Whitney Houston, Madonna, Lady Gaga, Elton John, Britney Spears osv.

Duktiga men drogande musiker.

Hälsosamt? Bra förebild? Kanske inte jätte. Men jag tänker aldrig dra min politiska korrekthet till en bojkott av bra musik trots att jag är socionom. Och trots att det får mig att framstå som en dålig mamma.

Skulle ni?