förlikning

Jag tror att vi alla så småningom kommer till en punkt då det är vissa saker vi måste acceptera.

Hårstatus.
Arv.
Inredning (åh jag vill så gärna vara "scandinavian style" men eftersom jag envisas med att släpa hem röda keramikfåglar till vårt hem så kommer ju det aldrig att hända).
Att livet förändras när man får barn.

Ja ni hörde mig, att livet förändras när man får barn. Eller kanske snarare - du som person förändras när du får barn.

Detta har jag naturligtvis haft mycket svårt att förlika mig med, herregud, det är klart man ska fortsätta precis som förut! Barn är inga hinder! Barnen ska ju leva samma liv som vi, vi är ju en familj, in i festivalhusvagnen bara! Men så har det inte blivit för mig. Och jag har känt det. Det där fy-fan-vad-tråkig-du-har-blivit-sen-du-fick-barn-trycket. Jag gör sällan några saker värda att berätta, åtminstone inte för en del av mina bekanta. Jag går sällan på konserter, går typ aldrig på bio, upptäcker aldrig något nytt uteställe, äter aldrig något spektakulärt på restaurang, reser inte, alltså tillbringar i det stora hela rätt lite tid utanför lilla Vetlanda (denna våren undantagen då). Och Vetlanda är såklart också skälet till att vissa saker faktiskt är svårare att få till men det är verkligen inte hela sanningen för den kommer här:

Jag vill inte.

Jag är rätt färdig med det där andra. Med grus och öl och svettiga tält och "en ny spännande indisk restaurang" och ingen sömn på tunna madrasser och billiga hotell och allt annat jag gjort de senaste 10 åren. Åtminstone är jag färdig med det precis just nu. För nu vill jag leva småbarnslivet på det mest oglamorösa, svenniga sätt det bara går. Jag tycker bäst om att vakna hemma med min familj. Jag tänker INTE dra med mig Theo på en massa resor som endast blir en pärs för oss alla och som han dessutom inte får ut särskilt mycket av. Och jag tänker heller inte lämna honom till någon barnvakt i flera dagar och åka iväg själv, då längtar jag ihjäl mig! Jag vill ju göra det som han tycker är roligt! Jag vill åka till Leos Lekland och se honom förundras över bollhavet! Se honom springa rätt ut i vattnet! Se honom skrika av lycka när han ser en vovve eller signaturen till racerbilen Rorri! Jag tänker inte försvara mig längre. Varför i helvete ska jag hålla på och göra det?

Min personlighet är såklart inte borta, inbillar jag mig iallafall. Jag älskar fortfarande att umgås och göra lekar och få en kväll ute på ett dansgolv. Jag är inte färdig med varesig RFSU-kongresser eller min loppis-tant-grupp. En del kanske inte tycker att det räcker för att uppväga tråk-statusen. Och det är möjligt att inte jag heller hade tyckt det för några år sedan. Men det är faktiskt inte mitt problem.