att regrediera

Man blir som man umgås, följaktligen - jag har blivit som en tonåring.

Jag förstod det när vi satt och pratade om en elev som blivit svartare och svartare i sin hårfärg och klädstil ju sämre det har blivit med allt runtomkring. Herregud, så är det för mig oxå! Jag kan liksom inte förmå mig att ta på mig något som inte är svart hur jag än försöker. Jag tycker helt enkelt att det ser för jäkligt ut. Så. Det är antingen kris eller ett försök att komma över den gamla vanliga att-känna-sig-som-en-gammal-trist-mamma-med-fotriktiga-skor-nojan.

Sen tänker jag på den där killen som tyckte att han inte fick någon information om nånting.
Det han behövde få information om stod nämligen bara på bildskärmarna som är uppsatta överallt på hela skolan och han och många med honom har faktiskt inte tid att kolla på dem jämt, åtminstone inte när det är stressigt och mycket i skolan.
Till en början hade jag svårt att hålla mig för skratt. Välkommen till livet liksom. Men sedan insåg jag att ja, sådan är jag oxå. Jag orkar inte med de mest triviala saker. Som till exempel att hålla koll på Theo och lyssna på någon som pratar samtidigt. Eller orka svara i telefonen. För jag har så mycket annat att tänka på tycker jag själv. Så mycket att jag gjort mig själv till en martyr tio gånger om. Det är ju för bedrövligt, är jag inte äldre än 16 år när det kommer till känslomässiga yttringar? Får man verkligen jobba med ungdomar då..?