att aldrig bli nöjd

Det är märkligt.
Hur saker man tidigare ansett som gräsligt tråkigt plötsligt börjar bli intressant.

Som trädgårdsarbete. Samtal om barnuppfostran.
Eller för all del, syjunta.

Eller hur saker man tidigare konstaterat inte är min grej börjar bli intressant IGEN.

Som att läsa på högskola.

I fredags sökte jag en kurs. Bara för att det plötsligt kändes väldigt angeläget att ta tag i den där D-uppsatsen jag funderat på att skriva någon gång.

-D-uppsats?! sa damen i andra luren. Det finns inte längre! Bäst du pratar med Dolf Tops (ja han hette så) sa hon och jag kände mig som ett specialfall i helt fel bemärkelse.

Jag tänker som så att skriva D-uppsats (eller vad det nu heter nuförtiden) är ett hyfsat alternativ om man, istället för att kruppa på att vara socialarbetare och bara vara arg, vill omvandla sin energi till något positivt. Det skulle också innebära att vi skulle kunna erbjuda vår son tid med sina föräldrar, något som jag tycker känns viktigt trots att jag definitivt inte är kristdemokrat. Det är dock ett riktigt dåligt alternativ om man vill tjäna pengar och köpa hus.

Fast å andra sidan, husköp verkar ändå inte var något för oss som pluggat några år, flyttat runt några år, vikat några år, sen insett att jävlar, nu vill vi ha kids utan någon som helst plan och sen ska man plötsligt förväntas ha sparat ihop hundratusen på banken. Eller, vi har väl gjort en del andra prioriteringar oxå i ärlighetens namn, det har vi. Så i vilket fall lär det dröja 10 år till innan vi skrapat ihop till insatsen för ett hus så då ska man kanske se till att ha ett drägligt istället liv under tiden istället. Ska man inte det?

(Nä jag vet att man inte ska det, man ska finna sig i ekorrhjulet men jag har verkligen hemskt svårt att acceptera det, beror tydligen på att jag är 80-talist so help me God).