Så var det då dags för mig att börja fasa ut.
Jonas och Theo kör lite grabbavspark nu i två dagar genom att åka iväg själva på en liten miniresa. Det var värsta goa stämningen här på morgonen, man skulle kunna tro att de var på väg till fotbolls-VM istället för till Tranås. De ska stanna över natten och de kommer få mysigt.
Jag har bara varit utan Theo nästan så länge en gång förut och det var när vi precis flyttat hit och höll på att möblera hela lägenheten. Då var vi totalt slutkörda och hade fullt upp så det var inte att tänka på att någon liten plutt skulle vara här. Jag hade ganska mycket ångest då, njöt inte alls av att kunna sova lite längre på morgonen utan tänkte mest på om vi inte var färdiga nån gång så vi skulle kunna åka och hämta honom.
Den här gången är det annorlunda. Jag är inte lika trött. Jag har inte lika mycket att göra, ska vara hemma och jobba lite. Och samtidigt som jag sett fram emot att få lite egentid hemma så känns det just nu inget roligt. Jag hade grav separationsångest när Theo skulle fara iväg med sin pappa.
- Har du med dig allt? Kör försiktigt nu. Hej då Theo-gubben, jag älskar dig. Kör försiktigt nu. Tog du med nappflaskorna? Ska du inte ha med dig kaffe i en termos? Kör försiktigt nu.
Babblade jag på. För att inte tårarna skulle hitta fram.
Sen stod jag och gömde mig bakom gardinen i vardagsrummet för att se dem åka iväg.
Tittar på min lista jag gjort inför dessa två dagar. Den innehåller saker som möblera om i köksskåpen och bränna skivor till festen. Saker jag tycker om att pyssla med med andra ord men aldrig hinner. Hur ska jag kunna ta tag i det med entusiasm när det bara känns helt tomt?
Herregud vad fånig jag är.
Om jag börjar med att gå och lägga mig så kanske det känns bättre sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar