Så här några månader in i föräldraskapet har jag insett att det finns en föreställning om vad som kännetecknar en "söt" bebis. Det framkommer tydligt när folk överlag blir alldeles till sig av:
1) Att bebisen har mycket hår
2) Att bebisen har synliga ögonfransar
3) Att bebisen är välproportionerlig (=fet men inte för fet)
Jag har också lärt mig att man aldrig ska prata om sin bebis på ett för skrytsamt sätt utan om man säger något som ens egen bebis kan så måste man alltid avsluta meningen med "men det är ju så oooliiika. Jag har själv hört mig själv säga det flera gånger:
- Åh vilka mörka ögonfransar Theo har!
- Jaså, ja det kanske han har. Men barn är ju så oooliiika!
Och ärligt talat, även om jag inte är mycket för jantelagen så gör det mig ingenting att de värsta skryt-föräldrarna håller käft. Det är ganska träligt att lyssna på, så småningom kommer ju alla barn att prata och gå och det är ju ingen tävling.
Vad gäller Theo uppfyller han endast en av kriterierna ovan. Men det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag älskar han små veck som blir av allt hull och hans små tjusarlockar bakom öronen (som består av ca 3 hårstrån vardera). Och så är det ju med alla bebisar, det finns alltid en liten skara som tycker att deras egen bebis är den bästa och finaste i världen.
I love you Theo!
2 kommentarer:
"en liten skara som tycker att deras egen bebis är den bästa och finaste i världen"..jag skulle säga att det är 99% av föräldrarna i världen som känner så... förhoppningsvis iaf! ;o)
Ja det tror jag också! Jag menade att det runt varje bebis nog finns en liten skara som inkluderar föräldrar, syskon, mormödrar och så =)
Skicka en kommentar