mammatecken

Jag har börjat gråta till böcker nu oxå.

(Alltså utöver att gråta över barns dödsannonser, berättelser om barn som far illa, antydan till tårar i andras ögon, Nyheterna och allt annat från Top Model till Lyxfällan).

Tror inte det är så mycket att göra åt, det är det slutgiltiga mamma-tecknet på något vis.
Jag minns att mammorna alltid grät på våra skolavslutningar och man tyckte det var så pinsamt. Töntigt. Och nu är jag själv där, hello vuxenliv! Hello gråta-vid-varje-tillfälle-som-har-minsta-känslosamma-lilla-antydan!

Men i allafall, är inte det här bland det vackraste ni läst på länge?

Jag sitter i bilen. Vi har varit på familjeterapi.
Det regnar och jag säger till mannen jag älskat att jag måste gå.
Hör du vad jag säger. Jag lämnar dig nu.
Han håller i ratten medan han blir genomskinlig. Vindrutetorkaren torkar fortare. Torkar förgäves. Vi sitter tysta. Tunga. Allt regnar stilla sönder.
Och efter en stund, ingen vet hur lång, kommer solen. Den lyser i våra rödgråtna ansikten och jag kramar honom innan jag går.
Det är det sista och det första som händer.
Slutet och början.
Början på vår nya relation som bara mamma och pappa. Icke längre älskande.