Idag var en sån dag. Då jag kom hem, cyklade några varv runt ängen med Liv på pakethållaren, åt TVÅ glassar på raken innan jag vågade fråga J om det på allvar kan vara så att man är en psykopat utan att veta om det? Därefter varför han ser så uttråkad ut av min långa utläggning? Därefter försvarstalet om varför jag envisas med att jobba med saker som uppenbarligen ger mig ångest samt varför jag envisas med att vara i gruppsammanhang eftersom jag uppenbarligen beter mig som ett as. För det är den enda slutsats jag kan dra av de senaste åren. Jag babblar och andra tystnar. Superkompetenta och kloka människor tystnar pga. att de inte får en syl i vädret eller pga. något annat jag gör. (Eller nästan alla, kvinnosakskvinnan på min utbildning pratar också och hon brukar dessutom sammanfatta alla sittningar med en nick åt mitt håll och en uppmaning att vi kan bli bättre på att inte avbryta varandra).
Det är läskigt att inse att man är en person man själv verkligen inte gillar. Som jag aldrig skulle vilja ha som kollega. Som jag aldrig skulle vilja ha som vän. En usel lyssnare som kör över andra. Och folk undrar varför jag inte umgås med så många. Herregud, var glada för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar