När Theo fick hem ett nytt sim-kort till mobilen idag blev min reaktion orimlig.
- Jag orkar inte! Jag orkar inte hålla på med sån här skit!
Vid en närmare eftertanke insåg jag vart motviljan kom ifrån. Jag har nämligen haft strul med min jobbtelefon de senaste månaderna. Det började med att den avbröt samtal i tid och otid och det kändes sådär när en pratar med oroliga, och efter ett tag även ganska irriterade, föräldrar. För att åtgärda detta fick jag kartlägga vilka samtal som blivit drabbade, vid vilken tidpunkt och skicka denna info till de ansvariga. Något åtgärdades, jag fick vänliga mail och påringningar från både telefonbolaget och vår egen verksamhet då de ville höra hur det gått.
Men samtalen fortsatte avbrytas.
Jag fick då testa att ställa in olika nät och varva mellan 2G, 3G och 4G ett tag beroende på vad jag skulle göra. Det hjälpte inte heller. Det fattades då beslut om ett nytt sim-kort och jag bokade tid att gå till ansvarig i stadshuset och få ett nytt sim-kort. Hen hjälpte mig med att överföra numren men sms:en gick dessvärre inte göra så med. Eftersom mobilen skulle avpolletteras behövde sms:en gås igenom så de nödvändiga hamnade i journal.
Och samtalen fortsatte att avbrytas.
Då fick jag låna lånemobilen så jag gick upp till stadshuset och hämtade den, ändrade sim-kortets storlek för att det skulle passa i lånemobilen, åtgärdade ringsignaler och appar och sånt och använde den ett par veckor och tänka sig, det funkade. Det funkade faktiskt! Beslut om att jag skulle få en ny mobil fattades.
Häromveckan fick jag min nya mobil. Samma procedur, upp och hämta, överföra nummer, skriva in nödvändiga sms i journal och sen. Passade inte sim-kortet som jag gjorde mindre för att få in det i lånemobilen.
Jag har just nu tre mobiler liggandes på mitt skrivbord; en är trasig, en är ny men inte möjlig att använda och en är på lån. Jag känner något slags ansvar för situationen och har naturligtvis kontaktat ansvariga igen som ska höra av sig när de är åter från semestern. Inte ett ont ord gentemot dessa hjälpsamma människor som varit oerhört tillmötesgående och verkligen gjort sitt jobb! Det som skaver är snarare att detta mobilstrul sammanlagt tagit timmar i anspråk av en person som egentligen ska jobba med att främja barns utveckling och som kommunen just nu lägger mycket pengar på att vidareutbilda (inte i telefoni). Jag kan inte rå för att tanken kommer på om detta är vad skattebetalarna vill att jag ska göra på min arbetstid?
Sen tänker jag att jag är tramsig, herregud så här är det väl för ALLA människor på deras arbete! Är det något att klaga på att en måste få in hantering av strulande telefoner, kopiatorer, bilar och cyklar på sin tjänst emellanåt? Det gör jag väl egentligen gärna? Det gör vi nog alla? Även om det ibland känns lite för stressande?
Jag berättar för J som jobbar i privat verksamhet om min telefon. Han skrattar, konstaterar vissa likheter med Ryssland och säger
- Allt sånt lämnar jag bara till O så löser han det.
Ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar