huslivet

Det fanns vissa på mitt jobb som hade väldigt svårt att förstå hur jag kunde jobba heltid med småbarn. De ojade sig och tyckte att det måste vara rackarns jobbigt (nästan lika jobbigt och konstigt som att prata i mobiltelefon samtidigt som man kör vagn kanske, vad vet jag).

Jag hade ärligt talat själv svårt att förstå det ibland. Att i stort sett endast träffa sitt barn under morgon- och kvällsrutinerna bara för att jag skulle jobba. Med andras barn dessutom. Naturligtvis är det en ekonomisk fråga men vi hade nog haft möjligheten att prioritera annorlunda och jobba lite mindre. Om det inte var för att vi sparade vi till hus. Av någon anledning har det varit viktigt för mig att våra barn ska få bo i hus, livet ter sig så mycket enklare både för barn och vuxna.

Ibland har jag tvivlat på vårt beslut. Men så här någon vecka efter vår inflytt på Stjärtgränd vet jag att det där sparandet och jobbandet var rätt. Att se Theos fascination över allt nytt är nämligen obetalbart. Blommorna. Myrorna på blommorna. Att äta mat ute på altanen. Springa barfota i trädgården. Den "stora badbaljan" (=badkaret). Höra honom säga "Jag tycker om att bo i hus mamma" eller "Det är fint här mamma". Eller som det här; att undra vart ungen tagit vägen för att hitta honom stirrandes in i tvättmaskinen.