ännu ett skäl att köpa hus

Att ha ett barn med rejält 2-årstrots och bo i lägenhet är ingen bra kombination. Åtminstone inte om man kör med vår uppfostringsteknik som innebär att vi inte ger med oss i allt för att få tyst på ungen. Kanske i affären, jag har inte upplevt det ännu (peppar, peppar) men hemma får striderna jobbas ut. Det kan ibland innebära hysteriskt och argt skrikande i 20 minuter. När man sedan möter grannarna som ber om ursäkt över att deras 1-åring kanske varit lite kinkig för att han håller på att få tänder och vi kanske undrar vad de håller på med och tror att de slår honom och man säger Va? Nej det har jag inte tänkt på alls, vår son skriker ju också rätt mycket nu och de svarar Ja vi har HÖRT det!! då är det faktiskt inte roligt.

Tanken att de skulle göra sitt barn illa har aldrig slagit mig ens men har den slagit dem?

Jag jobbar mig, kanske inte med glädje men jag tycker det är helt ok, igenom attackerna för jag vet att det kommer leda till nånting bra. Ur grannsämjesynpunkt är det förstås helt förkastligt. Men vad gör man?

Nä, vi är rejält hussugna nu, vi vill liksom få vara ifred. Det är dock inte en optimal utgångspunkt för den största affären i ens liv eftersom vi blivit störtförälskade i det andra huset vi varit och tittat på. Det är egentligen helt perfekt utifrån våra önskemål (med viss reservation för läget eftersom jag ju sagt att jag ska bo på landet) och det kändes som vi var på skattjakt när vi upptäckte den ena otippade saken efter den andra (ett renoverat gästhus, en vind med stor potential, en gigantisk spindel i garaget osv). Men jag vet inte om vi vågar lita på den känslan? Bismaken av att sitta med ett husköp man ångrar måste ju nämligen vara så mycket värre än den som blir av att komma hem med matkassarna fulla av choklad och ostbågar efter att man varit och handlat hungrig.