drama i lekparken

Som alla runt omkring mig redan förstått så är det naturligtvis inte Theo som har svårigheter med att stiga in i förskolevärlden och den grymma socialiseringen med en massa andra barn, det är jag. Och det dras till sin spets av incidenter som dagens.

När vi var i lekparken.

Och det är ett rätt så litet barn faktiskt som springer vind för våg och tillåts bete sig hursomhelst eftersom hennes farfar stod och pratade i mobilen 10 meter bort.

Akta på dig! Jag gå först! Jag ska åka! sa hon och trängde sig fram precis där vi var trots mängder av sidoutrymme.

Det första jag får göra är att låta min son flytta på sig (trots att han, som var först, går så försiktigt längs med ena kanten) till förmån för den bestämda tösen.

Sen fortsätter det.

Hon ska åka först och tränger sig framför Theo som sitter redo att pipa iväg. Hon ska åka när hon vill och struntar i att Theo inte ens har kommit ner i rutchkanan än så hon landar lite smidigt i hans ryggtavla. Hon ska gå uppför rutchkanan när Theo ska åka ner. Flera gånger tittar han osäkert på mig och jag ser hur underläppen börjar darra. Och jag står där och tänker att:

Varför i helvete ska jag vara med min pojke i leksituationer och försöka uppfostra honom och lära honom hur man gör när man väntar på sin tur och är omtänksam mot andra om det enda det leder till är att han blir överkörd? Jag vill såklart att han ska stå upp för sig själv men ska det innebära att jag backar och ser på när de där små börjar slåss? Mitt förslag i den här situationen är snarare att det finns någon för flickan omhändertagande person som kan hjälpa henne på traven lite. Det är precis så här jag tror att det är på förskolan.

Jag tror att det är en omöjlighet för de vuxna att se alla barnen. Och, fick jag lära mig häromveckan, det ska de tydligen inte heller för att barnen ska lära sig själva. Man ska inte lägga sig in deras konflikter. Det kan förvisso ligga nåt i det, de måste så småningom klara av det sociala livet själva och få träna på det, men då anser jag att de inte kan vara hur små som helst. För så här små barn är ju egot det mest centrala och även om de blir tillrättavisade eller får en annan leksak som kompensation för den de tänkte sno från kompisen så kommer de bli ledsna och missnöjda för de fick inte det de ville ha! Det är bara så! Som till exempel den lilla tjejen vi träffade sist i lekparken förra gången, som grät förtvivlat varje gång Theo åkte i rutchkanan för den var ju hennes! Då behövde hon sin mamma som berättade att alla får åka i den. Så vad är det då de ska lära sig på egen hand när de är så små? Att den som drar hårdast får spaden? Att den som är buffligast får mest fördelar?

Sen kanske Bror Duktig undrar varför jag inte själv sa till flickan. Och nu tycker jag visserligen inte att det är min uppgift att uppfostra okända människors ungar när jag är ute och umgås med min familj bara för att de andra mammorna och papporna och farfäderna ska kunna stå och babbla i mobilen men, det gjorde jag faktiskt till slut.

Nä det är faktiskt inte alls din tur, det är Theos tur. Vad snäll han var mot dig nu när du fick åka först.

För mitt eget välbefinnande hade jag gärna valt andra ord men tyvärr så förstår ju inte så små barn ironi.

Så vad vill jag egentligen säga med det här då? Jo, jag tror aldrig jag kommer kunna acceptera frånvaron av vuxna gällande den här delen av barns utveckling som tydligen går ut på survival of the fittest. Jag lovar att bita ihop och försöka men jag lovar inte att jag inte i hemlighet tänker ganska fula tankar om okända människors ouppfostrade ungar.