Ok, imorgon är första dagen jag ska lämna Theo själv en stund hos dagmamma. Efter en rejäl dos av ångest och gråt (både från Theo och min sida) samt en seriös övervägan att supa mig asfull så jag är grymt bakis och avtrubbad imorgon så har jag nu landat i en något mer normal (?) apporach nämligen att köra på ett nytt mantra. Istället för de tidigare "vad är det värsta som kan hända" och "en sak i taget" så kommer jag imorgon att leva efter devisen
"Så många andra har ju klarat detta förut så varför skulle inte vi".
Jag vet ju att Theo kommer gråta förtvivlat. Desperat sträcka ut sina armar mot mig när jag går. Men så fan heller att jag kommer stå där i hallen och böla. Jag vet ju att det kommer bli bra för honom när vi bara tagit oss igenom det här och det är min uppgift som förälder att visa honom det. Nu är det tid för lite jävlar anamma.
Bring it on!
5 kommentarer:
Det är klart man gråter! Men bara man hinner ut innan så inte han hinner se!! Att lämna sitt barn när det gråter är ju bara inbyggt i kroppen att det är fel liksom!! Jag glömmer aldrig när jag lämnade Wilhelm första gången på dagis! Jag kan fortfarande den dagens lukter, ljud... Ja allt som fanns! Det var så hemskt och när väl den där hemska timmen hade gått så SPRANG jag hela vägen till dagis för att hämta honom! Usch... Inte så uppiggande svar kanske, men det bara är så, en hemsk dag helt enkelt! :o(
Under inskolningstiden bråttades jag med tankar som "Va fan skaffar man barn för om man måste lämna bort dem största delen av deras vakna tid??!"
Å lite stämmer det ju faktiskt.. Men hur pissigt det än är i början, så lär man sig så småningom att njuta och ta vara på tiden.. (alltså, jobba utan att bara tänka på honom)
Ja det är väl bara något som man måste ta sig igenom.. Tyvärr, för jag håller med dig Johanna! Jag känner precis likadant, vad fan är det här för familjeliv? Ska man inte vara med varandra? Ska en annan människa följa hans utveckling och inte vi?
Imorgon är andra dagen jag ska gå ifrån honom. Det gick ok hos dagmamman idag men resten av dagen har jag knappt kunnat vara utanför hans synfält för då blir han jätteledsen och tror att jag ska överge honom. FRUKTANSVÄRT! Så imorgon lär det bli värre. Håll tummarna för oss mina vänner =)Kram!
Åh stackare, vad jobbigt! Mina barn är lite mer hårdhudade alternativt älskar inte sin mamma lika mycket som Theo verkar göra ;) så jag har aldrig upplevt liknande situation, men det verkar fruktansvärt. Men det förmodligen lättare med tiden! Stor KRAM
Nä det handlar nog inte om kärleken Johanna, Theo är kanske lite mer försiktigt och HANS MAMMA mamma lite mindre hårdhudad ;-)
Skicka en kommentar