det nya livet

Nu råder ett lugn i det Rosellska-Färnemyhrska hemmet. Och det beror inte enbart på de där akupunkturnålarna mamma tryckte in på några må-bättre-punkter i örat i eftermiddags (även om det också gjorde sitt till). Nej, det är nämligen slut på det här jävla hattandet, slut på att inte ha tid med livet. Slut på att det ska ta tre veckor att få upp julpyntet och sisådär 14 veckor att sy fädigt en tygdekoration. För efter årsskiftet börjar jag jobba i Vetlanda. Igen höll jag på att säga men så blir det ju inte. Det blir för första gången, rätt in i Louisefallet-land. En chef som intervjuade mig till ett annat jobb sa häromdagen:

Janne Josefsson har trampat upp en stig rätt in till kommunhuset i Vetlanda. Det är journaliser här titt som tätt och letar efter något.

Och det låter ju inte så lockande. Men jag är beredd att testa iallafall. För det betyder att Theo kommer få träffa sin mamma, en mycket piggare och gladare mamma dessutom. Att den där mamman kommer kunna umgås med sin familj igen, kommer börja ringa sina vänner igen, kommer (med en stark kanske-reservation) kunna börja träna efter jobbet och ändå vara hemma till 17-18.

Oh. My. God.
Hej livet!

Och det verkar vara en riktigt trevlig arbetsplats dessutom.