vart tar de där potentiella psykbryten vägen?

Ju äldre man blir desto mer behöver man framstå som vuxen och genomtänkt. Det gör att man hoppar de där onödiga utskällningarna och det där "slå-hårt-med-näven-på-närmaste-okänsliga-föremål"-beteendet.

För man har kommit till den mogna insikten att: det hjälper ju inte.

Till exempel:
Vi åker hem från Tranås efter en rätt jobbig dag (vi har varit på begravning, jag hatar begravningar och förstår inte varför jag måste tvingas gråta när folk ser på). Nästan hemma inser jag att Jonas, som var ansvarig för inpackandet, glömt min handväska i Tranås. Som innehåller kalender, nycklar, samt materialet till morgondagens utbildning för 25 elever som jag dessutom behöver sätta mig och titta igenom när vi kommer hem. Så vi får vända. Och åka tillbaka. När vi åter befinner oss på vägen hem är det så dimmigt att man knappt ser. Vi får köra jättesakta. Och det är då jag känner det där psykbryt-knäppet.

En galen ilska som sedan bara sakta rinner av mig. Tillsammans med någon annan känsla, jag tror det är stolthet men jag vet inte säkert. Det är i vart fall väldigt obehagligt. Men vad gör man? Vad är det för mening att skrika på någon annan? Vad är det för mening att skrika på dimman? Ingen alls. Och ska väl tilläggas, särskilt inte när det sitter en liten slutkörd stackare jämte och sover.

Jag känner mig ibland allvarligt oroad för vart det där nästan-psykbrytet tar vägen.

Jag kanske måste börja träna...