En man ringde på hemma hos oss idag. En trevlig yngre man med yrkes-leg som berättade att han jobbade som krönikör på ett bokförlag och ville ställa lite frågor om musik och sport till personer under 35 år varför vi blivit utvalda. Jag som har en osund förkärlek till enkäntundersökningar tänkte ok och släppte under trevligt småprat in honom trots att jag missade början av samtalet (det var Jonas som öppnade).
När vi suttit och pratat en stund började jag känna att va fan, vad vill den här människan egentligen? Han är ju visserligen väldigt trevlig men tänk om han ska råna oss? Precis när jag skulle fråga honom började han visa en uppslagsbok. Ok, det är i den här boken vår statistik kommer hamna! tänkte jag naivt, fortfarande ovetandes om vad som höll på att hända.
Som säkert alla utom jag hade kunnat lista ut så ville han inte intervjua oss till någon jäkla undersökning i en bok. Han ville sälja den. Eller rättare sagt, han ville sälja fem stycken under fem års tid för 1000 spänn styck och vi var tvungna att bestämma oss nu.
Så från att ha suttit och haft trevligt och pratat, om barn och våra jobb och livet (vilket jag liksom trodde var en del av den där undersökningen) så blev det plötsligt en situation då vi skulle köpa något av honom. Jag kände mig så blåst! Jag vill inte dissa någon som sitter i vårt kök och kommenterar våra tavlor. Och det vet han!
Det blev ingen bok, vi lyckades på något vis tacka nej, men som ett brottsoffer rannsakar jag mig själv så här efteråt; jag borde fattat att det var en försäljare, jag borde inte släppt in honom, jag borde blivit arg. Men.
Nu gjorde jag inte det.
Och jag känner mig så jävla dum. Får man verkligen göra hur som helst för att sälja nuförtiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar