Inatt drömde jag att jag fick en komplimang.
Någon otippad berömde mig för något jag gjort bra. Och när jag blev väckt mitt i detta blev jag skitsur! För det var så underbart härligt med pepp!
Varför väckte det här så starka känslor? Har jag ett så stort bekräftelsebehov eller säger vi helt enkelt för lite stärkande saker till varandra? Jag lovade själv att bli bättre på att berätta för folk att de är bra här vid årsskiftet men det är svårare än man tror. Man lunkar runt i sitt och orkar inte riktigt bekräfta andra. Men jag har också märkt att jag blir bättre på det när jag blir peppad själv. Jag tror verkligen det stämmer att ett värmande ord till någon kan göra skillnad.
Nu låter jag som en sån där soc-tant som har kort med visdomsord på skrivbordet och en t-shirt med avtryck av sin egen katt. Så jag vill förtydliga: nej jag är inte bitter över detta, det var bara en tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar