att ömsa skinn

Jag övar på att passa in i den äldre rollen som med stor tydlighet ålagts mig den senaste tiden.

Jag är inte längre särskilt snygg eller fräsch eller uppfinningsrik i min klädstil och bär inte med samma lätthet upp tajta kläder och kort kjol. Däremot har jag börjat byta om till myskläder när jag kommer hem och köper gärna 2 av samma sko/plagg när jag väl hittar nåt som passar.

Jag uppskattar saker av slaget: "tänk att jag hittat en bra tandpetare!", "vilket gott kaffe!" eller "tänk vad stolt jag är över mig själv att jag prioriterade att sova!"

Jag är inte längre yngst på min arbetsplats och har därmed inte längre det modernaste perspektivet. Uppiggande kommentarer har från min sida ersatts med typen "men man måste ju bara få låta saker vara" eller "man måste ju inte vara så politiskt korrekt hela tiden".

Jag kommer inte lika väl undan med mina störningar som en hittills kunnat ursäkta med en ungdomlig oförmåga/insiktslöshet. Det är inte lika ok för en vuxen-vuxen att alltid glömma kaffepengen eller ha ångest inför att behöva umgås en hel kväll med föräldrar till barnens kompisar.

Jag är inte längre "en ung vuxen" för kidsen utan helt enkelt en sketen vanlig vuxen som därmed får jobba mycket hårdare för att visa att jag inte är som deras mamma. 

Av den lilla ungdomliga stolthet jag haft återstår endast en spillra. Riv upp all tvätt jag sorterat i jakten på kallingar bara, det är lugnt. Ifrågasätt mina val, jag blir inte tokarg. Berätta att jag är en värdelös mamma för att jag lagar äcklig mat eller luggas vid hårborstningen, jag lovar att jag ändå kommer stå kvar. 

För att hantera detta har jag börjat fundera på olika interventioner:

1) Tatuera mig.

Det var väl det. Fler förslag mottages tacksamt.