När jag väljer parti inför nästa års val kommer jag ta in i beräkningen hur partiet behandlar sina kvinnor och huruvida de klarar av att ha en kompetent kvinna som partiledare.
Liberalerna klarade inte av att tackla Birgitta Ohlson och valde bort henne trots hennes massiva stöd i stugorna.
Moderaterna andas ut nu när det äntligen är en gubbe på plats, även om han tycker exakt samma saker som sin kvinnliga företrädare.
Miljöpartiet har alltid velat föregå med gott exempel med ett manligt och ett kvinnligt språkrör. När det viner om öronen är det dock inte Fridolin eller båda språkrören som får gå utan Romson eftersom hon visat känslor i yrkesutövandet samt använt en viss typ av färg till sin fritidsbåt.
Vänsterpartiets mest populära partiledare någonsin avgick på egen begäran eftersom det feministiska partiets ledning inte delade hennes uppfattning om att jobba mer med jämställdhetsarbete.
Sossarna har, som Sveriges största parti, under alla år haft en (1) kvinnlig partiledare. Här är huvudproblemet dock inte det feministiska perspektivet, snarare att sossarna gör dåliga val av partiordförande och när deras brister uppdagas behandlar båda könen lika dåligt. Fler än Mona har nämligen anklagats för brott och fått avgå pga sviktande opinionssiffror.
Återstår således Centern, som faktiskt haft 2 kvinnor på raken och bibehållit sitt förtroende för dessa trots mängder av folkhat, samt Kristdemokraterna som, åtminstone ännu, inte låtit EBT:s huvud rulla för dåliga opinionssiffror.
Tänk så mycket lättare det blev nu och det är dessutom långt kvar till valet! Kanske kvarstår då endast ett alternativ. Eller noll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar