Jag surfade runt på Facebook och ramlade av nyfikenhet in på en gammal ytlig bekants sida som en kan göra ibland. Det var en sån där person som en kollar upp av genuin nyfikenhet (till skillnad från alla dessa gamla dryga jävlar en kollar upp för att försäkra sig om att de blivit helt vanliga, ordinära, människor).
Det visade sig att hon hade dött.
Få saker omprövar livet som döden. Hur ska jag leva? Vart och med vem? Ska jag föda fler barn? Ska jag slösa på jordens resurser? Är jag där jag får kvittra? Vad ska jag främja och motverka?
Jag tittar på Liv jämte mig i bilen och ser henne som 20-åring, som 40-åring, som 80-åring, och jag inser för första gången någonsin att hon kommer ha ett liv då jag inte finns.
Min gamla ytliga bekant fick inga barn att lämna till eftervärlden. Hon överlevde inte sin mamma. Hon fick nämligen en riktigt jävlig sjukdom. Jag tänker att det är så orättvist att jag blir en betraktare av döden som av just det skälet fortfarande har chansen att fylla mitt liv med mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar