att få gäster

Jag hörde nyligen ett samtal om stunden innan man får gäster. (Eller. Alla vet ju att det är från Alex & Sigges podcast och inte ett samtal jag själv har haft men jag tänkte att jag inte ska tjata så mycket om dem mer). Iallafall, de satt och pratade om den magiska stunden innan gästerna anländer. Om hur allt är städat och tillagat, hur man är sitt allra mest fixade, vackraste jag och hur man sitter där och sippar på ett glas vin i väntan på de där människorna som ska komma. Hur allt känns sådär perfekt.

Alltså, det är min fullständiga övertygelse att jag aldrig kommer att få uppleva den stunden. Jag blir till och med nästan provocerad av att andra småbarnsföräldrar har karaktär och framförhållning nog att uppleva den stunden. Vad är det liksom för människor? Hur gör de? Börjar de förbereda redan klockan 8 på morgonen och låser sedan in sina ungar i garaget?

Igår hade vi gäster.
Tio minuter innan de skulle komma hade jag fortfarande inte bytt om. Jag hade en halvitmma innan gästerna skulle komma insett att vi hade jävligt bråttom eftersom maten skulle fram, ljusen skulle tändas, jag skulle fixas ("fixas", dvs. byta kläder och ta på mig mascara, nivån är skrämmande låg nuförtiden) samtidigt som vi var tvungna att väcka våra två barn som behövde sluta tjura och få på sig rena kläder.

Vi lyckades såklart. Som småbarnsförälder blir man sjukt effektiv när man verkligen lägger den sidan till. Men det var ju knappast tal om någon magisk jävla perfekt stund då alla i familjen satt och kollade i varandras gnistrande ögon och drack vin. Och det får mig att tänka att det kanske helt enkelt är så att jag inte är den där strukturerade ordentliga personen längre som jag alltid tror eftersom jag varit sådan tidigare. För strukturerade personer sitter inte gång på gång och skriver födelsedagskort i guppande bilar på väg till festen. De kommer inte alltid försent. Och de riskerar inte att gästerna när de kommer ska få se en naken.

I övrigt blev det en trevlig tillställning, gästerna verkade trivas och barnen tog inte kål på varandra, och vi kom fram till att vi nu ska kalla adventsfikan för en tradition. Trots att det (i Vetlanda) endast skett 2 gånger på 3 år. Ingen behövde åka till sjukhuset och sys heller som förra gången vi hade gäster. Även om risken fanns när Liv fick ett serveringsbord över sig. Vilket fick mig att på allvar tänka att jag nog är en dålig mamma. På riktigt. Dålig och ostrukturerad fast bra på sitt sätt ändå.