Jag har nu äntligen lärt mig hur man stavar till tvåbarnsförälder, nämligen:
D Å L I G T S A M V E T E
Det är omöjligt att känna sig tillräcklig. Att känna att det blir rättvist. Att båda får min uppmärksamhet exakt då de behöver den. Att lillan får lika mycket uppmärksamhet som storan fick när han var sådär liten. Det finns blickar jag fått från min stora pärla som för evigt etsat sig fast, som jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.
Den enda trösten jag finner är att varken jag eller Jonas, som båda är äldsta barnen, minns när vi fick syskon. Vi minns faktiskt inte ens några känslor av avundsjuka eller orättvisa beträffande den biten. Jag kan bara hoppas att våra syskon inte minns känslor av att bli förbisedda.
Sen är det ju så himla underbart med syskon, om inte annat så när man blir vuxen! Men det känns inte som den optimala motiveringen för en treåring i nuläget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar