skam

Skam är inte längre att cykla omkull eller trilla på en isfläck (vadå pinsamt, det gör ju ont!).

Att skämmas är inte heller att säga något inte helt genomtänkt alternativt ett skämt som inte blev roligt bland en grupp människor (det har jag blivit för gammal för).

Skam är inte ens att stöta på det gamla exet man betedde sig som en fjortis med.

Nej, skam är att komma till sin sons förskola och få höra av förskoleläraren att:

- Du, ni har inga varmare skor till Theo? Du vet det är ganska kallt ute nu och igår satt han och lekte ute och han frös. Alltså han frös verkligen, du vet sådär att fötterna var iskalla när han kom in.

Och så gjordes en lång (den kändes iallafall väldigt lång) utläggning om hur mycket han frös och hur kalla hans fötter var och hur det verkligen märktes att han frös så där så det riktigt gjorde ont i hans små fötter.

Och jag fick stå och försöka att inte börja gråta för att jag var en sån dålig mamma som inte förstått att det var dags att lägga höstskorna på hyllan och därmed låtit min son frysa så han led. Som fnissat lite åt lappen alla föräldrar fått hem där det pedagogiskt stått en påminnelse om att nu börjar det bli kallt och vi måste tänka på att ta på dem varmare kläder eftersom jag kände mig så oträffad av denna information.

Och så var den riktad till mig.

Jag vet inte när skammen var som störst, i samtalet just där och då eller när jag senare smög in på förskolan med vinterskorna jag panikcyklat hem och hämtat och lämnat med en liten lapp till fröknarna. Men jag lovar, DET är skam det.