jantedöden

Jag är förvisso glad åt att jante håller på att dö.

Men den här helgen har jag ägnat många tankar åt vad vi har fått istället, nämligen upprätthållandet av det perfekta livet och utrotandet av de mindre coola valen.

Att aldrig någonsin få höra sanningar utan bara efterkonstruktioner gjorda för att den där händelsen eller det där livsvalet ska låta bra. För att det ska låta som ett eget genomtänkt val istället för att det faktiskt var något som sket sig eller blev som det blev eller som blev som man ville fast det där man ville är ju inte så coolt så jag hottar upp det lite.

Jag måste väl vara så pass insiktsfull att jag förstår att det här gäller för mig också även om jag verkligen försöker att va ärlig, även med människor jag inte känner så väl. Annars kunde ju jag också gå runt och hävda att:

Vårt lägenhetsboende är det optimala för oss just nu för då slipper vi trädgårdsarbete, plus att vi liksom bor så nära stan (jag skulle göra allt för att få ett hus!).

 Eller:

Nej vi tycker Theo är lite för liten för den där dansskolan, vi vill inte styra honom i någon riktning än utan han ska vara fri att göra sina egna val (vi har inte råd med den där freaking dansskolan!).

Räck upp handen ni som aldrig har hört den här typen av genomskinliga bortförklaringar förut.

Är vi rädda för att bli krossade om vi säger som det är? Tillintetgjorda och idiotförklarade? Jag menar att en för personen i fråga obekväm sanning är något man måste hantera med STOR ödmjukhet. Jag önskar att vi alla gjorde det så kanske vi så småningom kunde sluta gå runt och låtsas hela tiden.