Nej Anders Dahlbom, den där Dylan-konserten var inte alls särskilt storartad. Jag är så jävla trött på såna som dig och ditt pretentiösa kritikergäng. Ni är så... förutsägbara. Som fjortisarna på landets skolor som gör precis som sina kompisar för de är så jävla rädda för att sticka ut.
En kille som Dylan ska ha minst en fyra. Liksom Brucan och Hellström. För när "agnarna sållats från vetet" (underförstått att enbart de riktigt gamla ingrodda fansen och pretentiösa musiktyckarna som du är kvar), då kan ni enas om att det här är stort. Tjejen jämte dig fattade inte. Killarna på tåget hem fattade inte (en av dem harklade sig varpå hans kompis liknade honom vid herr Dylan, väldigt roligt tyckte jag). Och ärligt talat, jag fattade inte. DEN HÄR GÅNGEN HELLER! Trots att jag fick Dylan med modersmjölken.
Hur kan det ens få vara ok att kalla en artist som inte har någon som helst publikkontakt, som pga. ålderdom sjunger som en kratta (förlåt Bob, men det lät illa, rösten förändras väl med åren) för "i sitt livs form" för att han, hör och häpna:
sparkar lätt med foten under "Dont think twice,it's alright"
och
ler brett till publiken under låten"Ballad of a thin man"
Är inte det typ tjänstefel?
Låt mig berätta något. Vi har lite andra krav nuförtiden. Vi "vanliga" människor alltså, som står 20 meter från scenen och varken ser några försiktigt sparkande fötter eller leenden. Vi ser en gammal spinkig man i hatt som inte var särskilt pepp (för ja tjejen, det var han med hatt. Det var inte ett dugg konstigt att du inte visste det som Anders Dahlbom antyder). Vi tycker att artister ska leverera på scen för att kunna omtalas som storartade konsertartister, annars är det inte en storartad konsert. Det är kanske lite myspys, det kan vara konstigt, det kan vara roligt, men inte storartat.
I min värld ska man inte heller behöva vara ett totalt insnöat fan för att få en bra konsertupplevelse. Jag har haft flera bra där jag knappt hört en låt förut. Those Dancing Days igår till exempel. Snacka om spelglädje och väl framförd musik! Man kan fråga sig varför inte någon i den manliga musikkritikerkåren ramlade in där?
Jag ska säga vad jag tyckte om Dylan-konserten: Trevliga melodier och en ganska intressant hatt. Men knappast värd 1 ½ timme av mitt liv.
4 kommentarer:
Those dancing days är fantastiska..rekomenderar deras första skiva (kanske bara har släppt en "hel")...grym grym
för övrigt håller jag med du i sakfrågan kring Bob, har dick inte lyssnat på honom vare sig nu eller då men anser att likväl att musikkritikerna får ta och klippa sig och ta sitt jobb på allvar...
Ingen artist i musikvärlden har sågats mer än Bob Dylan genom åren. Han var "slut" redan 1967.....
Så att kalla honom kritikerfavorit tyder på okunskap!
Det var en bra konsert! Vill du att Dylan ska låta som på skiva ska du inte se honom live! Det är ett känt faktum sedan 70-talet! Take it or leave it!
Hej! Så du menar att detta var en toppenkonsert därför att de tidigare varit dåliga? Blir man per automatik bra när man plötsligt är ok? Och är kunskap om musikhistorien ett kriterie för att tycka? Till viss del antar jag att det beror på hur man ser på musikrecensioner, huruvida man ser det som ett mått för de redan frälsta eller en upplysning till potentiella konsertbesökare. Jag betraktar recensioner som det senare. Men jag är inte den som är den, kan visst erkänna mina brister om historien men vill samtidigt påstå att för mig var det självklart att detta skulle få orimligt positiv feedback.
Argumentet att man inte ska se Dylan om man vill att det ska låta som på skiva har jag hört många gånger av Dylan-fans. Väldigt många gånger faktiskt. Och det är ett märkligt påstående. För vem går på konsert för att det ska låta som på skivan? Det gör i vart fall inte jag och ingen jag känner.
Tack för din respons, jag får faktiskt sällan nån! =)
Madde - ska faktiskt börja lyssna in mig lite mer på dem, jag tycker hennes röst är helt magisk!
Bob Dylan är slut sedan 67 men har sugit sedan 62.
Skicka en kommentar