Att Theos inskolning har upptagit nästan all min tid har väl inte undgått någon som läser den här bloggen. Men häromdagen, när jag kom på mig själv med att helt gränslöst sitta och berätta hela hans börja-dagis-historia för en helt okänd människa kände jag att nä, nu får det vara bra.
Oavsett om jag har fler åsikter. Oavsett om jag likt en otäck Susanna Popova-kopia påstår att vi ljuger, för oss själva och för våra barn, när vi talar om dagis enbart i termer av "men det är ju så bra för där blir barnen stimulerade! Där har barnen sina kompisar". Och så lämnar vi dem där i ur och skur till och med när vi själva är hemma och är föräldralediga med yngre barn (inget illa om de som är det personligen, jag kommer säkert själv att göra det av samma skäl som ni gör, jag vet bara inte de skälen än eftersom jag bara har en liten plutt som inte ens börjat med "kan-själv"). Men förstå mig rätt, kan inte barn få kompisar och stimulans hemma? Är det inte så att vi vill slippa skola in ungarna igen för det är så jävla hemskt? För att det påminner oss om vad vi gör med våra barn, att vi lämnar bort dem större delen av deras vakna tid?
Ni ser ju, det här är vad alla morgnar då jag gråtande gått och lett en tom vagn framför mig har lett till: att jag har blivit rabiat åt, i mitt eget tycke, helt fel håll. Nu tror alla att jag vill ha kvinnfolket tillbaka vid spisen.
Så nu är det bra.
Nu är det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar