varför man inte alltid kan parkera på Åhléns-taket

När vi barn var små ville vi alltid parkera på Åhléns-taket. Jag minns det som att vi satt i baksätet, vi tre, och sjöng

- På taket! På taket! På taket! samtidigt som vi klappade händerna i knät.

Jag vet inte om den här minnesbilden är fullt sann men det är så jag minns det.

Jag minns också att vi sällan parkerade på taket. Mamma och pappa valde oftast den tråkiga, kalla källaren istället. Vi pratade om detta jag och min syster och kunde i efterhand inte förstå varför det skulle vara så svårt att parkera på taket, varför kunde de inte göra det när vi barn tyckte det var så otroligt roligt? Jag pratade med min dåvarande arbetskollega på 50-nånting om detta vid ett tillfälle och han svarade bara:

- När du har egna barn kommer du förstå.

Ett av de mest pissiga svaren jag någonsin fått, om han inte ens kunde förklara varför så kan det ju inte finnas något bra skäl tänkte jag. Men trots att Theo endast är 9 ½ månad så har jag faktiskt redan börjat förstå. Och det är nu ni curlingföräldrar kanske ska sluta läsa.

Jag tycker barn ska ha gränser.
Jag tycker de vuxna ska bestämma.
Och jag tycker att de vuxna inte ska behöva utplåna sig själva utan också kunna ha en bra tillvaro.
Och det innebär att barnet ibland blir jävligt ledset.

Exempel 1: Theo leker med mina nycklar = superroligt. Men han är samtidigt aptrött och jag vet att han behöver sova, jag vet att om han inte somnar nu kan det bli jäkligt tjurigt och svårt att få honom att somna längre fram. Jag vet också att han knappast kommer vilja sova när han har superroliga nycklarna att leka med.
Så jag tar nycklarna.
Jag tar nycklarna och ersätter dem med sov-tiger istället. Theo blir såklart sur och ledsen ett tag, men det går över. Han somnar och när han vaknar kommer dagen bli så mycket roligare både för honom och för mig.

Exempel 2: På den tiden Theo ammade och började få tänder så började han bita mig i tutten. Jo det gör ganska så ont, typ gråtont. Jag använde mig då av en metod där jag skrämde Theo att sluta (och det är nu ni curlingföräldrar som ännu inte slutat läsa ABSOLUT ska sluta läsa!).

- AAJ! skrek jag högt och såg inte det minsta glad ut.

Theo flinade visserligen till en början men då skrek jag lite högre och då blev han lite skrämd. Så skrämd att han efter 2-3 gånger förstod vinken och slutade bita mig i brösten. Detta innebar en mycket mer behaglig och icke-ångest-framkallande matstund och att vi till och med kunde amma när vi var bland folk = inte isolera oss hemma.

Mina föräldrar kanske visste att en parkering på Åhléns-taket skulle innebära gassande sol och en supervarm bil att köra hem matvaror och trötta barn i.
Mina föräldrar kanske visste att en parkering på Åhléns-taket skulle innebära en mycket längre shoppingtur eftersom tre ungar skulle springa runt och titta på utsikten, åka hissen upp och ner flera gånger samt leka med de där bollarna som satt på olika stänger och gick och snurra på och de kanske tyckte att de inte riktigt hade tid med det i sin stressiga föräldrar-till-tre-ganska-små-barn-tillvaro.
Mina föräldrar kanske inte alltid hade ork att tjata och när de såg ett tillfälle mindre att tjata på så tog de den chansen.

Man kan faktiskt inte alltid parkera på Åhléns-taket.

Men jag hoppas att jag också kommer att komma ihåg att roligt ibland måste få gå före funktion. Ibland måste man som vuxen tillåta irrationella beslut. För barnens nöjes skull. Precis som mina föräldrar gjorde.