Nu har jag skrivit matlista för tre veckor; två veckor för tvåsamhet och en för den veckan jag blir själv. (Den veckan då saker som majskolvar och specialare står på menyn, jag är inte så pjåskig av mig, tycker att enkelt är gott ibland).
Tre veckor.
Det är den tiden vi har kvar här i Örebro, J och jag.
Tre veckor utspritt på två månader.
Och det är först nu, när jag sitter med den här listan, som det slår mig.
Vemodet.
Känslan av att nu är det förändring på gång igen. En fas i livet är definitivt över och sådant lämnar mig alltid med lite lätt ångest.
Det är inget förhastat beslut även om det verkar så. Att hålla tyst om saker har den lilla nackdelen att ingen vet hur man tänker. Jag är inte särskilt sugen på att chocka människor. Eller chocka och chocka, när jag tänker tillbaka så är det egentligen inga konstigheter. Människor omkring mig har reagerat på två saker: 1) Att jag, trots 9 år på rymmen, ganska ofta refererar till Småland som hem. 2) Att jag fortfarande hellre vill läsa Vetlandaposten än Nerikes Allehanda för i NA känner jag ju inte igen någon! (Varför nu det viktigaste för mig med en dagstidning är att känna igen folk). Örebro var verkligen hemma för mig men sedan började den stora flykten för ett år sen. Och i och med det minskade nätverket försvann också känslan av hem. Det är nackdelen med att inte flytta runt med ett entourage från Vetlanda utan lära känna nya människor som har andra referensramar och hemstäder.
Viljan att flytta har blivit påtaglig de senaste månaderna.
När folk omkring oss bygger bo. Köper hus, renoverar och träffar sina släktingar på söndagarna. Då har jag känt mig som familjen tvärtom. Jag vill också bygga bo men vi är inte intresserade av ett hus i gamla Hjärsta eller Sörby. Jag menar, ett hus ska spruda av liv, vara öppet för alla men i stort sett all vår familj och våra närmsta vänner skulle finnas minst 15 mil från det där huset. Det är så det har blivit.
Och jag kopplar inte samman livet som nybliven förälder med att ständigt ha långväga gäster alternativt vara på resande fot. Nej, småbarnslivet är ju att ha närhet till viktiga personer runt oss, runt vår familj! Att bjuda hem sina syskon på middag. Att köra förbi päronen och låna skidor, skridskor, en slagborr, båten, ja ni vet. Att enkelt kunna få hjälp av någon tekniskt kunnig person (alla jag känner som är tekniskt kunniga bor i Småland) att dra den där sladden eller kolla upp det där konstiga ljudet i bilen. Att kunna ha barnvakt och få smita iväg och göra något extremt parigt. Att bo långt ifrån är helt enkelt att göra det väldigt krångligt för sig.
Det är klart att jag kommer att sakna vissa saker. Mina "soc-mammor" med bebisar och andra vänner som bor här. Mitt jobb, iallafall som jag minns det (jag vet i sjutton hur det är nu efter den stora omorganisationen). Men det här är ändå rätt för mig, det är rätt för oss.
Så nu är det dags.
Den 11:e flytten på 9 år.
Förhoppningsvis kommer de närmaste 9 åren inte bjuda på lika många uppbrott.
Det vore skönt.
4 kommentarer:
Fick allt en liten tår i ögat där. Jag ser jättemycket framemot att du flyttar hem iallefall, hoppas att ni stannar! Kram
Raring =)
Ja vi tycker oxå att det ska bli kul! Även om det just nu är lite blandade känslor.
Ja, Örebro-perioden var allt himla skoj, men allt har väl sin tid antar jag. I bästa fall blir det den sista "stora" flytten för er och jag hoppas verkligen att ni kommer att trivas i Småland. Roligt att bara ha er en timme härifrån Tranås oxå!
Ja man får försöka tänka att nu kommer nästa, förhoppningsvis roliga, period men det kanske inte är exakt samma människor man kommer dela den med. Men en timma från Tranås och er det är bra det =)
Skicka en kommentar