Förra året vid den här tiden hade jag gips. I mitt gula missfärgade hår bodde det löss och jag hade en uppsats och ganska många timmars terapiarbete att ta tag i. I ett liv som i vanliga fall är fullt av anpassningar kändes det minst sagt slitigt.
Idag, ett år senare, körde jag rätt till jobbet på första försöket. Jag lämnade in min sista beteendeanalys och på mailen låg en inbjudan till Bo Hejlskov för hela Vetlandas socialtjänst. Jag konstaterar att inget varar för evigt, inte ens slit, och att tid aldrig någonsin ska underskattas, vare sig för mig eller för socialtjänstens utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar